United States or Morocco ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och lika hastigt kom hatten på huvut igen. Det skarpskurna ansiktet var omfärgat från rödbrunt till blekgult och några ränder och ornamenter talade om tårar. Men ögonen lyste och plirade lustigt. Är det inte hålen, gästgivare?
Men par vid par hade de fyra gifte sönerne tagit plats bredvid sina hustrur; den femte, en tjuguårig ljuslockig bondpojke satt och småskrattade under lugg, han plirade förnöjdt på en rödrosig piga, skyddad nere i skuggan för Ukkos blickar, och när han kom åt, kittlade han henne på hakan med ett rågax, en kurtis, som den tjocka flickan besvarade med att kasta halft ihjelklämda torrokaner rakt i ansigtet på sin beundrare.
Pipan ställde han strax med belefvenhet unnan och framsteg, Prydlig i later och gång, och hälsade flickan med handkyss. Ordrik var han dock icke, den aktade herrn, till en början, Utan han plirade ömt och myste med munnen allenast.
Hon kliade sig med strumpstickan bak örat. Hon plirade med ögonen, skakade på huvudet och suckade. Det blir så tråkigt annars. Både för hennes nåd och för omgivningen också förstås. Ja, men det gör jag säkert icke, sade Abraham. Ett år allra högst. Först och främst tycker jag inte om att taga platsen från herr Halling. Det får någon annan göra. Och för det andra tänker jag gifta mig om ett år.
Kommissarien såg allvarlig ut, men hälsade hövligt på Abraham. Ohlsson gjorde sällskap en bit uppför backen. De talade om häradshövdingen, men plötsligt bröt Ohlsson av: Hör nu, herr Krok, jag har nyheter om fästmön. Abraham rodnade. Jaså. Enok Ebenezar sköt rygg och plirade upp mot honom. Ja, det är kanske inte trevligt att höra't. Men sanningen lär ska nytta i längden, säger de.
Ja si, ingen har friat till mig. Men nog kommer två så söta flickor som ni, att få friare, hela hopen. Och Lena plirade skälmaktigt med sina små gröna ögon, men blef i hast allvarsam igen. Ja, jag kallar er söta, för det att jag håller af er och skött Bella sedan hon kom till verlden. Men nog äro ni sådana syndigt sjelfsvåldiga och förmätna ungar ibland, att jag är rädd Gud ej skall hafva tålamod med
Och väl visste Maglena att han var rädd för blicken ur folks ögon, så hon lade sig framstupa med hufvudet öfver stenen och illskrek emot björnen, som vid hennes åsyn förbluffad gick baklänges ett par steg och plirade upp emot henne med en sorglustig, nästan skrämd glans i ögonen. Han såg inte så farlig ut här uppifrån heller, tyckte Maglena.
De reste sig, plirade mot det strålande ljushelgonet och fingo sin kakbit och sin klunk. Sedan kröpo de lika hastigt ned igen, ty det rådde en fruktansvärd köld. När hon blev färdig med de sista, lyfte småtärnorna av henne kronan och gingo bort med den för att ställa den på julbordet. De andra fortsatte att leda henne framåt sjungande.