United States or Vatican City ? Vote for the TOP Country of the Week !
Småtärnorna voro alltför ivriga att själva få se sin tillkommande för att vilja strida med henne, utan de skyndade sig på nytt att ställa upp sig i ring. Männen ha redan klätt på sig och gått till morgonvarden, sade de. I natt dukas den ju tidigt, och vi hörde dem nyss på gårdsvallen... Men gå du och se efter.
Då brusade åter harpspelet, och över facklorna och den flammande härden tindrade stjärnorna. Småtärnorna stodo vid dörren hand i hand i en lång rad, nyfikna att övertyga sig om, hur det såg ut där ute i julnatten. Några menade sig tydligt se, att de döda redan hade lyft på gravstenarna och tänt mässljusen innanför kyrkfönstren.
Småtärnorna sköto henne framåt, men hon ville icke gå utan stred emot, fast hon kände sig stolt och nöjd över att han hälsade så gott på henne. Som han satt där, tyckte hon, att han liknade det vänaste beläte af frälsaren. Men så bjud honom då hornet, viskade småtärnorna och lyfte upp hennes arm. Kan du förlåta mig! viskade han och böjde sig fram, så att han kunde nå hornet.
Småtärnorna blinkade åt varann, men han lade sig ned, vänd inåt väggen, och drog upp fårskinnsfällen över skuldran. Jungfru, sade småtärnorna, det finns också andra, som vänta på dig. Då steg hon upp, fast det syntes, att hon hade något på hjärtat och helst skulle ha stannat ännu en stund. Hon följde dem utefter bänkraderna, där det ibland låg ända till två eller tre män i samma bädd.
Vettskrämda satte småtärnorna på henne lingonriskronan med de nio vaxljusen, som runno och aldrig ville stå rakt. Under tiden brydde de henne med, att de snart skulle få kläda henne till verklig brud. Småningom förde de henne sedan framåt mot den kungliga sovstugan.
Hon var alltid törstig, och småtärnorna sprungo ned i brygghuset och kommo tillbaka med ett väldigt och droppande horn. Valdemar hade redan kastat av sig dagens förödmjukelser med några sorglösa axelryckningar och hjälpte henne att hålla om hornet. Det var skönt, sade hon och strök sig över den feta och vita halsen.
Och då sprang kung Valdemar den unge ned ur tornet och lyfte dig ur sadeln... högt över alla småtärnorna, som strödde rosenblad... Så här... högt, högt! Han lyfte upp henne och höll henne en stund på sträckta armar, men guldtaggarna på hennes gördel stucko honom i händerna, så att han försiktigt måste släppa henne igen. Nåväl, detta är nu lek, bara lek, sade han slutligen.
Han kastade ifrån sig den hindrande manteln på golvet framför spiltorna och skyndade upp mot svalgången, där Folkungarna stodo i sina pälsar. Han såg, att Jutta icke längre var kvar bland dem och att också hertigen och herr Svantepolk och flera av de danska småtärnorna voro försvunna. Då han frågade därom, begynte Folkungarna att huttra och stampa och ingen visste besked.
Hon skulle snart bli mor igen som alla folkungahustrur, och hennes godmodiga lugn spred en trygg sävlighet ända till barn och tjänare. I skymningen smittade hennes gäspningar småtärnorna, så att de uttänjda klagoljuden hördes genom väggen ända ut i borgarestugan. Men det betydde icke leda utan att de hade det varmt och gott.
De reste sig, plirade mot det strålande ljushelgonet och fingo sin kakbit och sin klunk. Sedan kröpo de lika hastigt ned igen, ty det rådde en fruktansvärd köld. När hon blev färdig med de sista, lyfte småtärnorna av henne kronan och gingo bort med den för att ställa den på julbordet. De andra fortsatte att leda henne framåt sjungande.