United States or Jordan ? Vote for the TOP Country of the Week !


En dag när Hanna som vanligt tittade in till tant Karin vägen från skolan, tog denna henne skälmaktigt i nacken och sköt henne fram till skrifbordet. Ser du de der papperen? sade hon muntert. Det är vingarne, som skola bära oss ut i verlden. Nästa lördag, dagen efter examen tänker jag vi gifva oss af. Du blir väl färdig till dess? Tant Karin! Hanna drog henne ned i soffan. Får jag tala med dig?

Ja si, ingen har friat till mig. Men nog kommer två söta flickor som ni, att friare, hela hopen. Och Lena plirade skälmaktigt med sina små gröna ögon, men blef i hast allvarsam igen. Ja, jag kallar er söta, för det att jag håller af er och skött Bella sedan hon kom till verlden. Men nog äro ni sådana syndigt sjelfsvåldiga och förmätna ungar ibland, att jag är rädd Gud ej skall hafva tålamod med

Vi hade kommit in det kapitlet därigenom att han, just som han satt bredvid divanen, där jag låg, helt skälmaktigt sagt: Jag kunde ha lust Jag kunde nästan ha lust att bli förälskad han gjorde en liten konstpaus, för att se hvad jag trodde han skulle säga att bli förälskad i er Elin. Jag såg honom helt gladt in i ansiktet, ty det bekymrade mig icke, hvad han skulle säga.

"Nu stanna jag här ve dörrn tills hon ber mej stiga fram och sitta." Maglena lyfte en tung, tät gren, gick innanför den och blef stående, skälmaktigt tittande geten. Månke följde och iakttog också han samma hänsyn som när man kommer in till folk. "M-ä-ä-ä" sade Gullspira, "ni ska vara välkommen och sitta ner."

"Men du ska väl stänga spjälle vi varmt", log Ante lite skälmaktigt. "Ja, hjälpanes heller. Men jag var nästan rädd för os, förstår ni." Maglena återvände i alla fall åt spishållet till. Hon sträckte sig mödosamt upp och slet en gren åt sidan. Med trött, bekymrad matmorsmin hasade hon sig sen iväg till sängen, där hon hade svårt att göra sin myndighet gällande.

Men, Bentu, hviskade Bella skälmaktigt från sängen, hvem var det, som härom dagen bedyrade, att han aldrig skulle låta en qvinna hjelpa sig med något, som han kunde göra sjelf? Bengt funderade. Nog lär det väl ha varit jag. Och strumpor har jag stoppat i mina dar, men aldrig rockar. Men det måste väl duga, tänker jag. Tag hit, får jag försöka!

Men är det nu , att du inte vill ge mig en kyss, ge mig ditt hjärta och den här lilla solbrända rara tassen det har ingen gett mig förr. Det får bero hur vackra verserna bli, sa hon skälmaktigt. fick han fram sin lilla »kluddebok» och sin blyertspenna. Och satte de sig fram till bordet.

Det är isgata inunder. Han passar det rätta ögonblicket, just släden långsamt börjar färden uppåt den branta vägen. Han sticker de små bara fötterna i skidans skoknäppe, fäller af sig sin hvita pels och trycker mössan djupare i pannan, att endast de klara blå ögonen skälmaktigt lysa fram, tar ett par steg, åker ned och möter släden i halfva backen.