United States or Haiti ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det lät så muntert, det genljöd i bergsklintarne, morgonluften bar detta musikaliska glada ljud långt i fjerran. Hjulen klirrade mot småstenarne, hästhofvarne slogo i frisk takt på den lilla hårda och steniga vägen. Ljudet blef dock småningom allt svagare och svagare. Ukkos perthög hade stannat i växten. »Äiti» lyfte grytan ur elden, brände sin hand, men kände det icke.
Fem söner, af hvilka fyra med hustrur och barn, sträfvade der borta i sitt anletes svett med skördearbetet och biträddes af gårdens trenne drängar och pigor. Det gick flinkt undan, men rynkorna i Salmen Ukkos panna blefvo ej jemnare.
Men par vid par hade de fyra gifte sönerne tagit plats bredvid sina hustrur; den femte, en tjuguårig ljuslockig bondpojke satt och småskrattade under lugg, han plirade förnöjdt på en rödrosig piga, skyddad nere i skuggan för Ukkos blickar, och när han kom åt, kittlade han henne på hakan med ett rågax, en kurtis, som den tjocka flickan besvarade med att kasta halft ihjelklämda torrokaner rakt i ansigtet på sin beundrare.
Efter denna förklaring gjorde Ukko ett tecken, att man skulle sätta sig till bords. Ingen gjorde någon anmärkning öfver att den väntade kalasmaten, födelsedagen till ära, förbytts, ingen talade ett ord. Man förstod Ukkos mörka miner, hans illa dolda missnöje.
Och när några minuter förflutit, vågade hon ånyo fortsätta med läsningen, midt i meningen, der hon slutat. Och Ukkos sinne var alltjemt i uppror. Men småningom lugnade han sig, hans röst lät som en aflägsen åskas mullrande, när »äiti» läste. Den föraktade, usla qvinnan, hon begrep ingenting, hennes frid kunde ingen störa. Nå, så fick hon väl hållas.
Ukkos grå hår var slätkammadt, hans ansigte sken ännu efter tvagningen i badstun i går afton, hans stora väldiga näfvar lågo hopknäpta framför honom på bordet.
Han steg fram ett par steg, knöt näfven tätt intill Ukkos näsa, grinade vildt, spärrade upp sina ögon, tills de blodsprängda stirrade in i gubbens, knep ihop tänderna, som blänkte fram, hvita och hvassa som spikar, mumlade en hotelse och sprang ut, häftigt och utan att vackla, tog fart öfver gården, ginade rakt ned öfver fälten, styrde sin färd mot stranden och syntes snart i sin båt ett stycke ute på sjön.
»Du har ett hårdt sinne!» De orden hörde han ännu så tydligt. Och ur Ukkos bröst uppsteg långsamt en djup, rosslande suck, en enda, men en tung, centnertung. »Du har ett hårdt sinne.» I ödemarken. Stämning. Solen är högt uppe och skiner klart på de väldiga drifvorna. Fjärden är isbelagd, men ännu utan snö.