United States or British Virgin Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Nu skall man gå klädd och vara kavaljer, och... ja, du har det gott, du! En vacker eftermiddag i slutet av juni ser jag en svart figur komma gående nere i ängen. Det är pastorn. Uppkommen till stugan kastar han av sig den svarta hatten, drar ett långt andetag, och tittar sig omkring på landskapet, som om han såg efter om där var plats nog, eller om några mänskor kunna se honom.
Hänemot morgonstunden reste hon sig upp; det var lönlöst att söka sömn hon satt och stirrade ut genom fönstret öfver det förbiilande landskapet, der dimmorna började skingras som spöken för den gryende solen. Då hon vände blicken inåt igen såg hon från den motsatta soffan ett par ögon som betraktade henne.
Tag tjenst på något värdshus i staden, der kan du förföra pojkar efter behag. Tills jag säger dig till kan du stå här och agera fröken, men så fort jag har orlofssedeln i ordning, får du börja packa in. Få se hvad du kan göra med dina blickar, kanske han vänder om få se! Den stackars Weitikka stod stilla. Solen sken så gul och en lätt solrök fylde med sin ljusblå färg hela landskapet.
Som om vi ville giva lille-brors själ fritt rum att flyga den väg, där vi icke kunde följa honom, så öppnade vi dörrarna till verandan, och den friska morgonluften strömmade in. Det hade regnat på natten, och genom splittrade moln bröt solen fram över landskapet, medan dimmorna flögo över vikens vatten. Den steg och steg, och vid dess strålar började fåglarna kvittra.
Han kunde icke betala nationsavgiften; landsmännen ägde befria honom därifrån genom allmän omröstning på landskapet. Han stod i rummet utanför, när de läste upp hans namn. En landsman begär ordet och, då han ej finner den sökande tillstädes, förklarar han, att det endast kan vara lågt vinningsbegär, som dikterat denna ansökan, då fadern vore känd som en minst sagt välbärgad person.
Den olycklige biografen sökte göra en landskapsbeskrivning över den provins, där vår store var född, för att kunna påvisa de inflytanden natur och klimat haft på hans utveckling, men landskapet var så fult, att det icke kunde ha varit en rimlig om ock avlägsen orsak till hans vackra vers till Emma på hennes fjortonde födelsedag. Nöden var stor, men hjälpen närmare än det kunde väntas.
Fälten hade rullats upp, som en fanas duk för en plötslig vindil. Han stannade, och med ens blev landskapet fast, orörligt, tungt. Han såg den långa vägen framför sig med dess tunga backar och oändliga slingringar. Djupa, halvfrusna hjulspår lade försåt för fötterna, som han icke orkade lyfta tillräckligt högt. Genvägen genom skogen med rötter och stubbar var omöjlig.
Jag såg gnistorna slå upp i mörkret kring hästens hovar, kände hur regnet lättade och märkte landskapet flyga mig förbi som ett mörkt skuggspel, och hela tiden satt jag och talade för mig själv ofattbara ord, vilka jag ej förstod, hur de kommo mig på tungan.
»Det är en fader och hans barn», sade jag högt för mig själv. »Es ist ein Vater mit seinem Kind». Utan att jag visste det, satt jag och reciterade vers för mig själv, och en krampaktig snyftning trängde sig upp i min hals, som om den velat kväva mig, och för att få luft böjde jag mig ut ur suffletten och såg på landskapet, där jag kände varje utsikt, varje krökning av vägen.
Denna högtidliga prakt jemte det stilla vackra landskapet, hvars redan tunna snötäcke den varma vårsolen alltmera aflyfte, ljudet af den lilla klockan från den torftiga kyrkans torn, sjelfva denna torftiga kyrka, som likväl nu var prydd med granar och guirlander, minnestalarnes allvarliga ord, allt sammanlagdt gjorde på de närvarande ett djupt intryck.