United States or Mauritius ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han träder in i det mörka rummet, som då af sig sjelf får ett ljusare skimmer, och der berättar han underbara historier från djupet. Och Weitikka lyssnar, natt efter natt, vinter efter vinter. När vårsolen tinar upp snön och smälter bort istäcket, då törs han ej mer till Weitikka.
Han mottog knuff på knuff av brådskande människor, som längtade efter sin middag, och för vilka han stod i vägen. Han beredde sig just att stiga in, då i samma ögonblick kungen gick förbi i sällskap med general Kurck och överhovjägmästaren. Vårsolen glittrade och lekte i hans skägg. Tomas tryckte sig vördnadsfullt tätt intill väggen med hatten i hand och steg därefter in i butiken.
Om Bella Italia sjöng han ändå, Där solen jämt skiner och himlen är blå. Och Gud, som ju hörer små sparfvarnas sång, På sångaregossen ock tänker. Och tåren försvinner från afmagrad kind, När värmande vårsolen blänker. Om Bella Italia sjunger han då, Där solen jämt skiner och himlen är blå. Anna H m Preinitz. Broderskärlek.
Denna högtidliga prakt jemte det stilla vackra landskapet, hvars redan tunna snötäcke den varma vårsolen alltmera aflyfte, ljudet af den lilla klockan från den torftiga kyrkans torn, sjelfva denna torftiga kyrka, som likväl nu var prydd med granar och guirlander, minnestalarnes allvarliga ord, allt sammanlagdt gjorde på de närvarande ett djupt intryck.
Skilda vägar hade våra tankar tagit, men de hade mötts igen, och som enade i en underlig, mystisk känsla, vilken syntes utmana ödet, sutto vi vid varandras sida, medan trakt efter trakt gled oss förbi, belyst av den klara vårsolen, sköljd av blåglittrande vatten, som krusades för en lätt vind. Min motspänstighet var nu alldeles borta.
Beställes hos Redaktionen af Tidn. Barnavännen, Uppsala. N:o 4 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg. 26 Jan. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905. Publikaners och syndares vän. Mark. 2: 13-17. Du har sett, huru markens blommor vända sina kalkar och kronor mot vårsolen.
Och får jag ej komma och vara dig när? Och får jag ej se, huru ljuflig du är? Du bjuder ju själf: O människor, kommen och skåden! Med dig vill jag vaka, med dig vill jag dö, O Jesu, när stunderna fyllas; Jag vet, det förgås ej, det lefvande frö, Fast neder i jorden det myllas, Det sofver blott vinteren öfver; Och vårsolen kommer med värmande ljus Och väcker upp lifvet ur mörker och grus.
Det kommer en jublande klang i hans sång, När vårsolen lyser i parken, Och världsstaden äfven får knoppande träd Och blommor, som spira ur marken. Om Bella Italia sjunger han då, Där solen jämt skiner och himlen är blå. I vintras, då var det så isande kallt, Och hvinande, skarp blåste vinden. Förfrusen och huttrande smög han omkring Med tårar på bleknade kinden.
Höststormen har skakat ned de brokiga bladen och strött dem i gula drifvor öfver trädgårdens gräsmattor. Men där få de visst icke ligga öfver vintern. När vårsolen börjar skina och snö och is smälter, då vill gräset växa och spira. Därför måste löfvet bort på hösten. Det är detta arbete våra små töser fått på sin lott.
De stodo ett ögonblick däruppe i halvmörkret och när lärjungen hämtat sig, pekade frestaren ut under de svärtade spetsvalven, där dunklet kämpade med ljuset underifrån, så att man tyckte sig se hur de blandade sig såsom den kalla och varma luften över åkern, där vårsolen bränner, och när ögat vant sig en stund, trängde en stor ljus sky igenom; skyn delade sig som ett ångmoln och färger kondenserade sig, togo kropp och blevo Kristus och de två lärjungarne i förklaringens ögonblick, svävande genom dunklet på allt det ljus som insläpptes genom det höga korets väldiga fönster.