United States or Sudan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och får jag ej komma och vara dig när? Och får jag ej se, huru ljuflig du är? Du bjuder ju själf: O människor, kommen och skåden! Med dig vill jag vaka, med dig vill jag dö, O Jesu, när stunderna fyllas; Jag vet, det förgås ej, det lefvande frö, Fast neder i jorden det myllas, Det sofver blott vinteren öfver; Och vårsolen kommer med värmande ljus Och väcker upp lifvet ur mörker och grus.
Och de sista stunderna af sitt lif finna vi honom i sällskap med en kapten och en löjtnant samt en vice häradshöfding, Furubom. Hur går det nu med påståendet om hans dåliga umgänge? Ty han har aldrig blifvit beskylld för andra fel än dem, som skadat honom sjelf, och litet hvar vet af erfarenhet, huru fordoms bekanta kunna förändras och förfalla.
Den höga, "serafiska" stämman sjönk till ett grötigt mummel, minnet strejkade och benen skälvde som på en orkeslös häst. När han stod i predikstolen, kunde det ibland hända, att han bröt av mitt i texten, tog timglaset och höll det mot ljuset, skakade och synade. De stunderna rann sanden besynnerligt sakta.
De snabba minuterna från klockan elfva till två, stunderna från fem och in mot natten sen i oändlighet, de lediga onsdags- och lördagseftermiddagarna och söndagarna, som kunde komma en att glömma både läxa och rygg, alla dessa voro solskenstider inom skolans horisont, flyktiga, dyra och därför begagnade.
Stellan räknade dessa uppträden till de lyckligaste stunderna i sitt liv. Han satt vid barnkammarfönstret med återhållen andedräkt. Han knöt händerna samman av spänning och balanserade själv med tungan utanför munnen liksom rabulisten. Eller också talade han högt till sig själv, uppmuntrade honom med höga rop: Gör det nu, nu! eller också varnade han honom: nej, nej, han kommer, han kommer!
Utom att dessa berättelser ega ett visst dramatiskt intresse och alltid måste vara välkomna såsom skildrande de sista stunderna af Lucidors lif, äro de dyrbara äfven derföre att de sätta oss i stånd att jemföra den tidens seder och bruk med våra.
Olof hade redan börjat i skolan, och Svante hade icke långt igen, innan han också skulle börja knäcka de torra nötterna på kunskapens träd. Vid denna tid var det, som de mörka stunderna första gången började att bliva min hustru övermäktiga, och mer än en gång såg jag spår av att hon hade gråtit.
Men Sorgbarn satte sig vid bäckens rand, skådade stjärnorna, som speglade sig däri, och sjöng för dem. Så skredo stunderna, och stjärnorna, den ena efter den andra, slocknade i västerns töcken. Grå dimma blandade sig med mörkret; marken fuktades av arladagg. Då gick Sorgbarn till sin fader, lade sin hand på hans skuldra och sade till honom: Natten lider. Stig upp och följ mig!