Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 7 maj 2025
Hon spelade länge, och när hon till slut kom tillbaka, frågade hon: Tror du nu att ja kan spela? Han nickade. Och de här va bara smörja ja spelade. Ja kan spela både Mozart och Beethoven och allt det där. Tycker du om Beethoven? Stellan visste inte vad det var, men han nickade. Vill du ha en bakelse till? Nä, nä, låt oss gå, sade han. Det var första gången han sade nej till en bakelse.
Han kunde ha gett henne någonting annat i stället. En bakelse eller några karameller. Ibland. Varför hade han inte tänkt på det förut? Han kunde ha gett henne en bakelse. Och på samma gång kunde han ha köpt en åt sig själv! Varför hade han inte tänkt på det förut! Men nu var det för sent. Han hade listan i fickan. Och Ebenezar Svenson hade hans namn i den gula plånboken.
Han medgav att hennes invändning hade fog för sig. Hans far kunde också komma förbi och se dem. Han kände sig emellertid mycket osäker när de gingo in. Men Rose gick rakt fram till disken, tog med övad hand en assiett och pekade på en bakelse: Va så god och ge mig den. Stellan uppbjöd alla sina krafter för att imitera henne.
Han satt alldeles stel och åt sin bakelse. Tycker du om din bakelse? frågade Rose. Han nickade svagt gillande. Ja tycker väldigt mycke om min, sade hon. Det blev tyst, en lång tystnad. Slutligen frågade Rose: Vill du ja ska spela? Han såg på henne: Spela va? Piano, naturligtvis. Han blev nära nog stel av skräck: Nä, nä, nä, gör dä inte Men hon hade redan lämnat bordet.
Efter den ödesdigra kvällen stod det nämligen plötsligen klart för honom, att han i alla fall inte gett henne någonting. Hans frimärke uppvägdes av hennes bakelse. Tanken att de genom denna utväxling av gåvor voro jämställda och att alltså ett slut lämpligen kunde uppnås föll honom ej in. Det var hans tur nästa gång... Och så gick han till Ebenezar Svenson.
Dagens Ord
Andra Tittar