United States or Costa Rica ? Vote for the TOP Country of the Week !
Rofvorna, hvilka sent sättas ner som frön i jorden, hinna knappt knyta sig till en liten potatis' storlek, förrän frosten kommer och gör det så hårdt och trångt omkring dem, att de ej kunna växa. Ärtskidorna hänga vissna som små svartnade trasor ute på ärtåkern, inte en enda ärta blir det i dem.
Och han gick utan att ha sett barnet, som fortfarande låg i slummer vid prestmors väldiga barm. Han gick, tyst som sjelfva frosten; långsamt bortdogo hans steg i gräset. Annikka vacklade icke, hon stirrade blott framför sig, länge, länge. Hennes varma, röda kinder fingo så småningom en annan färg, hennes röda, leende läppar blefvo bleka.
Om inte Glimma låter frosten glimma. Hon är faran. Munken svepte om sig kåpan och drog sig intill väggen. Hon skall gå bort ur drotthuset, mumlade han. Hon skall bli tyst och stilla, om det också kostar mitt liv och jag aldrig får någon lön. Det var inte nog att ströva kring med några yra svenner för att röva en fana. Han följde med in i salen, och Glimma kom också i dörren.
Så kan man väl förstå, att under nödår kommer intet korn och inga ärter till kvarnen och om, på någon högt liggande gård, frosten farit mera varsamt fram, så är säden ändå så kraftlös och besynnerlig att mjölet blir gråsvart, och pannkakorna, som man lagar till af det, bli som en lös lervälling. Det är icke mycken föda i sådan mat. Barnen bli snart magra.
Till den ändan tog moran sin enekäpp med svarvad krycka en gåva av Träsken och begav sig leden uppföre. Spåren voro synliga nog i det dävna, rödbruna näverrasket och längre upp tecknade de sig ännu tydligare i frosten. Så hon behövde inte tveka om vägen.
Den kalla, stumma frosten gick öfver hennes hjertas blomstergård och tog dem alla, hennes friska blommor, efterlemnande denna kyla som liknar dödens... Hon hörde ej mer, såg icke. Häftigt ryckte hon den lille till sig och vände om, utan ett ord. Barnet tryckte hon fast mot sitt bröst och gick till stranden. Der steg hon tung och styf i båten och rodde osäkert än hit, än dit på sjön.
Mat, och hvad de behöfde, trodde han de skulle få, när de drogo iväg ut till folk och bygder, som inte lidit så stort men af frosten, och som därför väl alltid hade något till öfvers för dem. Men redan nu, första dagen, kände han huru svårt han ställt det för dem alla.
Och allt är skövlat av frosten och höstrusket; icke en blomma, icke ett grönt strå där, varest vi båda hade plockat alla vårens, sommarens och höstens blommor. På eftermiddagen föres jag till den gamla, som bor i den till villan hörande paviljongen, den stuga där mitt barn föddes.
Skaran bestod af en liten flock på sju barn, hvilka ensamma vandrade fram genom utarmade, vinterödsliga bygder. Ingen far eller mor följde dem åt. Sju stycken utmärglade små, och den, som liksom förde dem an, var bara på trettonde året. Han hette Ante, egentligen Anders. Barnen kommo från Frostmofjället, där frosten också farit hårdast fram vid gårdarna.
Hvem täljde väl de striders tal, Som detta folk bestod, Då kriget röt från dal till dal, Då frosten kom med hungrens kval, Hvem mätte allt dess spillda blod Och allt dess tålamod? Och det var här, det blodet flöt, Ja, här för oss det var, Och det var här, sin fröjd det njöt, Och det var här, sin suck det göt, Det folk, som våra bördor bar Långt före våra dar.
Dagens Ord
Andra Tittar