United States or Åland ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hotar du! skrek herr Gruber och plötsligt rusade han fram till drängen och började hamra löst på honom med sina utmärglade, maktlösa nävar. Faber gitte inte värja sig, men gubben, som kände den unges svällande och hårda muskler under den tunna rocken, sprang i full förskräckelse på dörren, svärjande och bedyrande att drängen velat mörda honom.
Skaran bestod af en liten flock på sju barn, hvilka ensamma vandrade fram genom utarmade, vinterödsliga bygder. Ingen far eller mor följde dem åt. Sju stycken utmärglade små, och den, som liksom förde dem an, var bara på trettonde året. Han hette Ante, egentligen Anders. Barnen kommo från Frostmofjället, där frosten också farit hårdast fram vid gårdarna.
Hvad allt skulle du icke kunna vinna genom ditt arbete, om det funnes gry i dig. Är du galen, att du splittrar dig nu, då du skulle slå ditt stora slag, och låter någonting tränga sig in mellan dig och arbetet! Endast om du säljer dig med kropp och själ åt arbetet, skall det ge dig hvad du begär. Om du offrar det hvarje droppe blod i din utmärglade varelse! Nej, bort med känslosamheten!
Det var sorgens välde, som proklamerades. Och hur liten än trösten var, så var det i alla fall en tröst och nästan ett under, att dessa utmärglade bleka små kroppar kunde bringa Herrens väldiga klockor att sjunga. Julius Krok begav sig till Carléns för att träffa doktor Roth vid middagsbordet det enda ställe, där man hade någon utsikt att träffa honom. Hur går det? frågade ingenjören.
Nyss en förtjusande vacker yngling, var han nu helt enkelt en ung präst av det där vanliga bleka, utmärglade slaget; och den enda egenskap han ännu ägde, som kunde finna nåd i hennes ögon, var hans renlärighet; men denna delade han med så många, och den var kanske för övrigt icke mycket att lita på efter den märkvärdiga upptäckten av hans börd och sedan han blivit en medlem av ärkehedningens hus.
De lågo framstupa över sina utmärglade bondhästar och skrapade ändå ryggen mot överbjälken i dörren. Den förstes fagerröda mantel var nära att rivas i stycken, den andra fick stålhuvan på nacken, men den tredje blev förlägen och steg av mitt i dörren. Det var Valdemar och de båda Algotssönerna. Valdemar hälsade vänligt och soligt på alla, fast de voro hans fiender.
Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar. Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft? Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.