United States or Ethiopia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Brita hela dagen gnor, sopar, dammar, lagar maten, diskar kopparna och faten, ler så ljust och gladt och soligt, tycker det är riktigt roligt. Och hos mor hon hälsar på under dagen då och då, kommer som en solskensstrimma, som kan skingra moln och dimma, söker städs' att glädje gifva och till någon nytta blifva. Ella. dem in på vägen till lifvet.
Min märr! skrek Träsken, ryggade med utbredda armar mot stalldörren. Greven lade sina händer på hans breda skuldror, log honom mitt upp i ansiktet, soligt, soligt, gav honom ett vänskapligt men kraftigt slag i nacken. Jag vill göra min lilla grevinna en surpris. Och länsman! Men ingen brådska, kära vän. Först skall här ätas och drickas. Vad bjuds, kära mor? Ostkaka? Den skulle smaka förträffligt
Han tänkte kanske presentera sig, sin blå överrock, sin svarta hatt och sin gröna kappsäck! Bäst att avstyra det med detsamma. Det finns ingenting så avkylande som en kall stirrning och dödstystnad. Så där, räckte det? Nej, det tycktes inte så. Mannen med den blå överrocken lyfte sin svarta hatt med ett soligt leende: Ni kommer från Hamburg? Vad fan angick det honom?
Mer än någonsin blyg och häpen, men ändå förtjust smög hon sig, bakom bröderna, hvilka skämdes för hennes dumma påhitt och just ville gömma undan henne. De kommo in i ett stort soligt rum där det var så fint som om man kommit in i helgdagskammaren i en bröllopsgård om där inte funnits vanlig spis och så en splitter ny väfstol framför midtelfönstret, med bomullsväf uti.
Han visade trälkvinnorna, att gossen hade ett litet stjärnuddigt födelsemärke inne i vänstra handen, och de trodde, att det var ett gott tecken. När vädret var soligt, knöt han in honom i skinnpåsen och tog honom med sig på åkern, och varken natt eller dag voro de skilda. Där den ena var, där var också den andra.
De lågo framstupa över sina utmärglade bondhästar och skrapade ändå ryggen mot överbjälken i dörren. Den förstes fagerröda mantel var nära att rivas i stycken, den andra fick stålhuvan på nacken, men den tredje blev förlägen och steg av mitt i dörren. Det var Valdemar och de båda Algotssönerna. Valdemar hälsade vänligt och soligt på alla, fast de voro hans fiender.
Ingen kunde se dem tillsammans, utan att hans ansikte upplystes av ett soligt leende, och ofta kunde jag märka detta och känna min egen rikedom ökas. Ty under denna tid kände jag livet rikt och fullt som aldrig. Jag glömde åter allt, vad som fyllt min själ med tunga aningar och nuet blev mig nog.