United States or Solomon Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det visste inte Basilius eller skämdes att säga. Basilius! ropade mor genom fönstret, var blir du med sleven? Men Raggen höll honom kvar. Har du inte mål i mun, kytte? Vart tog kolrakärran vägen? Basilius svarade: Kärran står i lidret. Och hon, som låg i, sitter vid bordet i storstugan. Raggen släppte sitt tag. Det var lett, sade han.
Hans första tanke var: att hon inte skämdes! Hur kunde hon hyckla så, hon som var världsligare än till och med farmor. Skojade de med honom, mänskorna? Här hade han gått nu i ett par dagar och förebrått sig själv att han tack vare konfirmationskostymen inte kunde komma tillbaka till den höga och allvarliga stämning, han levat i innan.
Han skämdes över att vara mörkrädd och ville ej tala om den vita frun med det vidöppna gapet, som ännu kom och ställde sig vid hans säng. Hans far lovade utan vidare frågor att den nya fröken skulle ligga inne hos honom. Den andra invändningen var: Ja, men ska ja då behöva gå över Lillegård och hälsa på Kerstin, för dä vill ja inte. Varför vill du inte det?
Om han skulle vara med, vägrade de helt enkelt att äckla Köttlund. Stellan kände sig förödmjukad. Han till och med skämdes. Han insåg, att denna expedition mot Köttlund utgjorde det verkliga provet på tapperhet och mod. Det där att gå omkring och kommendera var i alla fall bara en lek. Men Köttlund förkroppsligade allvaret, modet, snabbheten. Till slut tog skamkänslan ut sin rätt.
Han stack med korta mellanrum fingrarna genom den röda, lockiga manen. Stellan såg på honom oroligt. Han började förstå. Han blev stående alldeles orörlig vid bordet med de många häftena, som under granskningen kommit i oordning. Han kunde ej få för sig att lägga dem till rätta och slå in dem i omslagspapperet. Han skämdes. Han skulle inte ha visat dem.
Han skämdes i ett helt år och kände första gången det ohyggliga i en skuld. Kamraterna gåfvo först fina vinkar, sedan grofva. Han undvek dem icke, kröp efter dem för att visa sin tacksamhet. Han kände att de egde bitar af hans själ, hans kropp, att han var deras slaf och att han icke kunde bli fri.
Han insåg plötsligen hela den oerhörda vikten av vad han företog sig: han gick ensam på konditori med en flicka . Det var som att officiellt ge till känna för hela världen, att han och Rose voro oupplösligt förenade. Han skämdes, och han var på samma gång också rädd. Tänk om det fanns någon som kände honom där inne, någon som kände hans far och som talade om det. Han vågade inte se sig omkring.
Och hon berättade historien om Där arbetarbarackerna nu stå, fanns i min barndom en trädgård, som inte skämdes för sig. Tämligen förvildad var den visserligen och äppleträden och päronträden liknade mest gamla kvastar, som Vår Herre varje sommar behängde med några löv till ett under och tecken, att han gör, vad honom behagar.
Mer än någonsin blyg och häpen, men ändå förtjust smög hon sig, bakom bröderna, hvilka skämdes för hennes dumma påhitt och just ville gömma undan henne. De kommo in i ett stort soligt rum där det var så fint som om man kommit in i helgdagskammaren i en bröllopsgård om där inte funnits vanlig spis och så en splitter ny väfstol framför midtelfönstret, med bomullsväf uti.
Johan teg. Han skämdes. Ja, om din religiösa öfvertygelse förbjuder dig, så följ ditt samvete. Styfmodern var slagen. Hon skulle begå sabbatsbrottet, men icke han. De reste. Johan gick i Betlehemskyrkan och hörde Rosenius. Rummet var mörkt, hemskt, och menskorna sågo ut som de fylt de fatala tjugufem åren och fått ryggraden smält.