Den fasta punkten i bevisföringen var det argumentet, att hon icke besvarat Claircys känsla: han hade inte dödat sig om hon gifvit vika, det är visserligen sant, men kunde hon för att hon inte älskade honom? var hon skyldig att »offra sin heder» endast därför, att han bad henne om det? rådde hon för, att hon inte var »skapad för kärleken»? Detta allt var inte hennes fel; det var inte hennes skyldighet att foga sig efter en mans begär blott därför, att det tillfälligtvis och utan hennes förvållande råkat utkora just henne till sitt föremål.

Men resonerar abbéen inte mycket, gör han det i alla fall litet. Det visar sig, att hans litterära praxis har sin motsvarighet i hans teori. Det viktigaste argumentet bygger den föregående, klassiska epokens uppskattning af naturen. Naturens rättigheter äro säger han de viktigaste; men bland naturens alla krafter är kärleken för visso ingalunda den minst betydande.

Den kristne apologeten Bourget har förblifvit den förnuftsmänniska han var, och det är det moraliska, sociala, historiska argumentet han åberopar till kristendomens förmån; det är kristendomen i dess katolska form, d.ä. särskildt således som den starka, inflytelserika och ändamålsenligt utbyggda organisationen, hvars talan han för.

Mot det deterministiska argumentet om att viljan i varje fall bestämmes av det starkaste motivet, framhåller jag först och främst att enligt regeln motiven äro kvalitativt skilda, att valet mellan dem icke kan avgöras efter ett rent kvalitativt förhållande mellan starkare och svagare. För övrigt är att märka, att vi genom vår makt över uppmärksamheten kunna inverka motivens styrka.

Hon styrker sin rekommendation genom att lifligt framhålla det historiskt-nationella argumentet. »Realismen» har, upprepar hon, gamla anor i spanskt andligt lif. Och blir således uppgiften enligt författarinnan till Den brännande frågan den, att skänka den gamla nationella realistiska berättelsekonsten den förnyelse, som gör den till ett sant och troget uttryck för våra dagars spanska lif.