United States or Netherlands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ulf? nej, detta var någonting helt annat. Ryssen åh nej, han var ju en förbigående, hade inte gjort annat än förargat henne... Och alla de andra! Nej! Det skulle då vara Samuli? En sådan der odrägligt hederlig karl, hade han bara inte varit så exemplarisk, och så bondisk sedan! Så han gick klädd! Usch då! Och så han luktade tobak och halfylle, smorläder och stall.
Han stannade tvärt och sade, i det han ansträngde sig att få sin röst fast och låg: Thorsten, af mig får du inte de penningarne ... aldrig nej, du, aldrig! Thorsten Ulf steg upp ur fåtöljen, med handen krampaktigt fäst om sitt silfvergehäng. Jaså, du säger det, Adolf aldrig? Aldrig! Det lät som ur djupet af ett fängelsehvalf. Är det ditt sista ord, kusin? Ja, Thorsten, mitt sista ord.
Han var den ena minuten sig sjelf, den Ulf som öfvergifvit all vanlig elegans och all bonhommie, den dödsföraktande och dock dödsfärdige, den förtviflade, den till det yttersta beredde ... det andra ögonblicket var han herr Adolf, den först tillbakahållande och värdige, men så ytterligt uppskrämde, efterhand allt efterskänkande och om barmhertighet bönfallande. Han gjorde båda rollerna utmärkt.
Han, Thorsten, hade på en bal hos generalguvernören talat med några ytterst inflytelserika personer, nämnt en hop om farbror August ... och påpekat att han visst gerna kunde låna ut några hundratusen, om det knep, isynnerhet om man visade honom det förtroendet att på förhand uppmärksamma honom en smula ... vid nästa kejserliga födelsedag förslagsvis, nästa orden t. ex., bara skynda en smula på... Alltnog, han, löjtnant Thorsten Ulf, hade sin hand med i spelet på högre ort ... och det vore väl inte så omöjligt, att farbror August insåge, hvem han i första hand hade att tacka för detta utmärkelsetecken, och naturliga följden var att han, Thorsten Ulf, finge låna de tretusen kronorna, någon af de första dagarne hvarför han nu bad kusin Adolf vänta, så finge han alltihop på en gång.
Hon rökte en stark och god cigarr. Han, i beqväm ställning på sin soffa, hade en liten pipa hängande i munnen. Hon skrattade som vanligt åt allt hvad han sade, och han, smittad af hennes munterhet, slog in i samma ton. Har din madam varit här i dag, Ulf? frågade hon. Här ser mig inte så ut.
Han fattade om sin kusins armar, för att hindra honom att finna pistolen, hvilken han letade efter i fickorna. Nej, nej, hindra mig inte, jag vill, jag skall, och måste dö! Mitt regimentes, den corps jag tillhör, dess ära framför allt! Man skall ej sätta mig mig, Thorsten Ulf vid Bjälomowarne på bysis för en pigas skull ! För min slägts ära måste jag offra mig.
Herr Adolf försökte komma lös, med mildt våld förde han henne mot dörren. Inte i dag, kära Nadja, inte i dag! Bara herrar, mina kamrater, riktigt fina herrar skall du tro, inte passar det. Passar det inte! Åh jo, du, det är just det det gör. Dina fina herrar känner jag, Torsten Ulf, löjtnanten åh, jag känner dem nog. Men Nadja, du kan väl inte för din fru och barnet? Jo 'vars, hva' ja' kan!
Säg, var han icke en af dem, Klaes Fleming; i slottets fängselhålor lät förgås till straff, för det de reste sig mot honom? Ha! själf jag varit med och domen skrifvit. KATRI. Din faders bror det var. Din fader föll, då än ett omedvetet barn du var. Långt upp i Österbotten stod hans gård, en grushög nu, där ulf och ormar smyga.
Jag har fått lof till ett i natt, så får hon pyssla om ungen sin, och när jag af Ulf fick höra talas om ditt kalas, så beslöt jag strax Men, kära Nadja, gå nu, jag är inte alls af det slaget, som har fruntimmer hos mig på herrbjudningar, hvad skall madamen här säga! Hva! Madamen, hon, Bergströmskan!
Åh, det är en teaterbekantskap ... och så tillade hon hemlighetsfullt: Han hörde mig en gång sjunga på en tillställning. Ulf på en tillställning, der du sjöng? Jaha, precist, det var en utfärd till Blåbärslandet. Och han kom dit? Med några andra gentila herrar, ja. Nå och du sjöng? Till dansen, och då blef han förtjust i mig. Så! du har en så vacker röst, Nadja?