United States or Mauritania ? Vote for the TOP Country of the Week !
Baruks olyckliga dotter förnam den i sitt öra, men hennes tankar voro på annat håll. Myro iakttog ej den hemska blicken i hennes stora, mörka ögon, emedan de långa ögonhåren kastade sin skugga däröver. Rakel satt bredvid sitt sovande barn och tryckte händerna mot sitt bröst. Hennes läppar mumlade mekaniskt en bön, som hon lärt i sin barndom.
Du har låtit överfalla badande och sovande. Du är nidingsman som jag, men tillika vet du att hålla dig som storbonde på din rika gård, och jag är vid din sida bara en fuskare i yrket. Därför hysa vi också alla här för dig en uppriktig beundran. Vi ha alltid behandlat dig som en av de våra utan att ens taga så mycket från dig som ett betande får.
Basilius gick upp till henne. Mormor satt på en stol bredvid soffan. I soffan låg Daniel, bäddad mellan lakan. Ljusen brunno. Basilius ställde sig bredvid mormor. Han lyfte högra foten, stod som hans vana var på ett ben. Även det kunde han utan svårighet. Han lyfte handen, pekade. Är det Daniel? frågade han. Ty sedd på nära håll fanns det någonting hos den sovande som alls icke liknade Daniel.
Vad i Herrans namn ska vi ta oss till för att få honom i säng? jämrade gumman till flickorna, rådlös hur hon skulle få den sovande vaken, ty hon visste, vilket förfärligt sinne han hade, när han druckit och blivit väckt, och få honom kvar i köket gick inte an för flickornas skull, och in i stugan inte heller, för då skulle det bli ett pratande.
Han tyckte sig höra tassande, vankande steg. Kanske en hörselvilla. Eljest intet ljus, intet ljud. Endast dropparna, som föllo tätare och tyngre från träden. När han för fjärde eller femte gången vände tillbaka in i köket, fann han bröderna sovande. Han sjönk ned på sin stol, lutade huvudet bakut och somnade. Men då natten var mer än till hälften liden, väcktes de alla av ett skrik.
Varföre då, då? mumlade Träsken, slog sömnigt med handen. Basilius drog på sig byxorna. Han gick ut i köket. Där måtte han stanna och gapa. I var sitt hörn av fållbänken sutto gästgivarn och Anders tillbakakastade, som om de fått ett kraftigt slag för bröstet. Näsorna pekade mot taket och snarkade gruvligt. Men mitt i fållbänken halvlågo sväran och Valborg, hårt omfamnande varandra, sovande.
De ställde sig i en ring omkring honom. Nattdrycken är bottentömd och ditt värdskap är slut, herr Svantepolk, viskade de och pekade och stötte med tummarna över den sovande som med knivar. Vi äro alla Magnus trogna, och han skall tacka och belöna oss. Har han svärdet hos sig? Under den sidan, som han ligger på, svarade de. Vi få hämta hit snören, så att händerna fort bli bundna. Det går lätt.
Då sade han till dem: »Min själ är djupt bedrövad, ända till döds; stannen kvar här och vaken med mig.» Därefter gick han litet längre bort och föll ned på sitt ansikte och bad och sade: »Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig. Dock icke såsom jag vill, utan såsom du vill!» Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och fann dem sovande.
Men de kröpo ihop omkring henne med armbågarna över huvudet, rädda att till och med dörrstolparna skulle sträcka sig efter dem och sticka ett hårt träfinger i flätorna. Valdemar satt upprätt i bädden bredvid den sovande drottningen med en duk om huvudet och naken ända till täcket. Först bländades han av ljusen.
Han satt och stirrade framför sig mot den blå rullgardinen. Det susade för hans trumhinnor, som om hela världen varit ett snäckskal vid hans öra, en oavbruten, monoton och sövande susning... Han spratt till. Där ute i trappan hörde han sin far röra på sig, som om han försökte resa sig upp. Några ögonblick blev Stellan stående med klappande hjärta. Så rätade han upp sig och gick ut.