United States or Vanuatu ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men då han samlat allt, att en pärla ej mera var borta, Tog han sin ränsel, öppnade dörrn och, af hundarne ansatt, Gick han och ledde vid håret sin bror som en fåle till stugan. Annat hade likväl den förståndige Ontrus i sinnet, Än att med kärleken låta bero, sen han varorna bärgat.
Trötte de hvilade nu i en vrå vid den sotiga muren, Nära sin ränsel enhvar, ty om kvällen de kommit från Kuru, Där hos den raske Mattias de nyss som tillförene rastat. Desse hörde hans röst, då han talte för alla i stugan, Kände den genast igen i sömnen och sprungo ur bädden, Glade att träffa på främmande ort sin redlige gästvän.
Bären ingen penningpung, ingen ränsel, inga skor, och hälsen icke på någon under vägen. Men när I kommen in i något hus, så sägen först: 'Frid vare över detta hus. Om då någon finnes därinne, som är frid värd, så skall den frid I tillönsken vila över honom; varom icke, så skall den vända tillbaka över eder själva.
Ytterligare sade han till dem: »När jag sände eder åstad utan penningpung, utan ränsel, utan skor, icke fattades eder då något?» De svarade: »Intet.» Då sade han till dem: »Nu åter må den som har en penningpung taga den med sig, och den som har en ränsel, han göre sammalunda; och den som icke har något svärd, han sälje sin mantel och köpe sig ett sådant.
Låt hämta hans ränsel, hans rock, hans hatt. Hans plit och gevär också: Hans ädla namn och hans krigarskatt, Den här skall i arf dem få." Man kom med vapen och dräkt i hast, De burits af femton, Stolt. Von Döbeln log med ett ögonkast På sin skyddlings trasiga kolt. "Stolts rock är blodig, det fordras mod Att dra det plagget uppå; Men Fähund, ser jag, har tjockt af blod På egna klutar också.
Flera, som nu inneha chefsplatser, började sin bana som underordnade, och deras förtjänster, icke andras gunst, ha hjälpt dem fram. Hvarje arbetare i järnvägsindustriens armé bär, som Napoleon sade, en marskalkstaf i sin ränsel. På järnvägsmännen hvila stort ansvar; de ha allmänhetens lif i sina händer. Jag behöfver inte säga den resande allmänhetens, ty hos oss resa vi alla.
I mitt tält där satt du försagd och vek Och kved, att du sårad var. Nu bär du rosor, då var blek, Och såret, hvar finns det, hvar? Säg ej, att din moder i grafven bor, Att för henne gevär du ej tog; Si! Detta land är din gamla mor, Det är denna mor du bedrog. Och hade du skatter, din ränsel full, Och ett haf att ösa dem från, Vid Gud, en droppe för allt ditt gull Jag gaf ej en sådan son."
Jag vet det nog, Att ej guld i din ränsel du bär; Från ett torp i skogen till strids du drog, Och guld, det skar du ej här. Men där blod det gällde, där var du ej sämst, Det såg jag på Lappos slätt, Och vid Ruona stod du på bryggan främst, Då det stormades, minns du det?
Så de sade och mycket, som, öfverröstadt af detta, Flydde som rök och fann ej ett villigt lyssnande öra, Tills att, af alla främst, den brunskäggyfvige Ontrus Gick till sin ränsel, snörde den opp och tog med förnöjsam Min, att de glimmande tändren emellan mustascherna syntes, Leende fram därur den med omsorg korkade flaskan, Där en smakelig rom han plägade spara på färder.
Sedan gick han omkring i byarna, från den ena byn till den andra, och undervisade. Och han kallade till sig de tolv och sände så ut dem, två och två, och gav dem makt över de orena andarna. Och han bjöd dem att icke taga något med sig på vägen, utom allenast en stav: icke bröd, icke ränsel, icke penningar i bältet.