United States or Nepal ? Vote for the TOP Country of the Week !
I mitt tält där satt du försagd och vek Och kved, att du sårad var. Nu bär du rosor, då var blek, Och såret, hvar finns det, hvar? Säg ej, att din moder i grafven bor, Att för henne gevär du ej tog; Si! Detta land är din gamla mor, Det är denna mor du bedrog. Och hade du skatter, din ränsel full, Och ett haf att ösa dem från, Vid Gud, en droppe för allt ditt gull Jag gaf ej en sådan son."
Det är en skatt, som evig är, Som väntar, när Vår tid gått här till ända, En skatt, som ej, likt jordiskt gull, Är stoft och mull Och snart skall återvända; Det är en skörd af frid och fröjd I himlars höjd, Som aldrig mer skall sluta; Det är en salighet hos Gud, Den Kristi brud Skall där osägligt njuta.
"En hette Gull Gull hur var det nu igen!" "Gullspira förstås", upplyste Maglena. "Ante, Geten het Gullspira, som våran." Maglena kunde icke stå stilla. Hon trampade fram och tillbaka och knep ihop händerna, vred sig och tittade på Ante, på fina frun, som log så godt och föstående emot henne och som nu hjälpte henne med att fråga efter hvad den andra geten hette. "Den andra kallas för Hvitkläppa."
Ska du hålle främmande land för mer än vårat. 'Fara dit efter gull' som farbror våran, som bara gått bort sej där. Å de till, att du skulle ta gulle och köpa körkan bara för du skulle ha den granna körkan, där dom få predika om Gud, till ett hebbere. De är ett ledt sinne i dej Månke, å sån't där tal lid jag int höra."
Allt, allt sin ända fick, så snart som det begynte. Ej hjelper hårdhet sten, ej finhet något gull, Ej en demant dess sken. Hvad mull är, måst bli mull, Och mullen ingenting». Ibland sker det med ett vemod, som betecknar en så obotlig men poetisk sorg, att den färgar hela verlden:
Jag sökte honom på våra klippor här med lykta i handen hela natten, jag ropade hans namn högre än stormen; men mitt sökande och mitt rop voro, som om det skett på hafsbottnen. Vid dagningen såg jag en naken påle, där vår andra båt varit bunden, och båt och gosse bar jag ej sett sedan, och båten var värd gull, men gossen var mig kärare än lifvet." Den gamla tystnade vid dessa ord och brast i gråt.
Barnen gingo i vanlig vandringslunk vägen framåt, betydligt häpna öfver Antes oväntade vredesutbrott. Månke tjurande och småtjutande. "De är bättre för en karl te göra vantar me heder än te ta opp säckfyller me gull och ha de till sånt, som ondt är, kom ihåg de du Månke", fortfor Ante ännu flämtande af harm. Han bjöd till att bli god igen.
"Spring, mitt lilla gull, in och bed att Maja Lisa hjelper dig." John tände en papyross och satte sig på gungbrädet. "Alma! Hvarför?" Intet svar. "Hvarför är du på så der dåligt humör?" Ännu inte något svar. "Alma " Han ämnade draga henne till sig. "Åh, låt mig vara." Alma sköt bort hans hand och upphörde ej att sy. "Huru? Besvärar jag dig?" "Ja."
Högt strålar morgonsolen ren, Naturen kläds i ljusets sken, Af fågelsånger ljuder skyn, Och ingen rörs dock än i byn. Hur kan väl odlarn hvila än? Är icke dagen ljus igen Och åkern gul och tegen full? Hvad gör, att han försmår dess gull? Dock se, han öppnar ren sitt tjäll. Hur lugn är ej hans blick, hur säll! Hvar jordisk omsorg, tung och kvaf, Han, som en klädnad kastat af.
Solen sänkte sig sakta ned vid horizonten och i den darrande eldstrimma den bildade långs åt sjön, framgled en liten båt med sagta rodd. Nu sjönk solen ned, eldstrimman slocknade, på fästet uppflammade lysande färger i rödt och gull. Alla blickar ur båten hvilade på den sköna skimmersynen; endast en yngling sökte ett annat mål för sina.