United States or Andorra ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ximena känner sin bildform, Ormesinda sitt tonljud, Juanna sin eld; men Estella känner Ramido ensam, och det djupaste hos alla de andra är det, som likasom Estella känner Ramido ensam.
Detta i afseende å den allmänna uppställningen af denna dikt. Nu en blick på delarne för sig tagna, men dock ännu tagna blott i hela massor. Vi dröja vid de fyra scenerna mellan Ramido och hans älskarinnor. Jag sade dem vara rika på individuell skiftning, men så lätt det är att känna och se detta, så svårt är det att i ord angifva differenserna.
Angående det så ofta såsom töcknigt ansedda slutet af Ramido Marinesco måste jag bekänna, att det nu vid detta tillfälle och från den synpunkt, hvarur jag betraktat det öfriga, förefaller mig klart och fullkomnadt. Hvad är det Don Juan söker? Hans väsende genomtränger hela målningen, hvad lefver han för? För att i sina älskarinnors hat begrafva sin forna falska sällhet. Har han vunnit sitt mål?
"Såsom botgörare blir således, menar min herre, Don Juan ett väsende, en ton?" "Ja, och jag får tillika nu bekänna, att jag gjort mig en egen bild af din Ramido Marinesco. Som du minns, betraktade du vid dina reflexioner öfver sättet att sluta stycken åtskilliga vyer äfven inom området af denna dikt. Alla dina anmärkningar härvid vill jag lämna i sitt värde.
Men då hvar och en af de öfriga fåfängt ber Ramido om en förklaring af den hemlighet, som hvilar öfver hans förhållande, och då han blott gåtlikt yppar sig för dem: JUANNA. Är då en trolldom gjuten om Ramidos hår? RAMIDO. Sin krets om mig, Juanna, skref ett troll så hemskt. ORMESINDA. I äldre band ditt väsen har sig bundit, ack? RAMIDO. En boja dyster, grym, förskräcklig, underbar.
Den röjer sig i hans kärlek till klosterklippan och i det lugn, hvarmed han ser sin stoftfröjd dö, sin skapelse förvissna: Död, o donna, död inunder Pastanjetens mandelgrenar Sitter nu din son Ramido. Jag vet ej, huru denna strof tyckes mig innebära någonting så hemskt och tillika ljuft och fridsamt som en sommarnatts första bleka stjärna."
Därföre är Estella den mäktigaste af alla, emedan hon är den renast alltoffrande, och därföre är det skönt att se henne i cykeln af de andra vara den första och den sista, begynnelsen och slutet, ty det är hennes väsende, som i olika knytningar genomgår alla och utgör deras makt. Så börjar hon: ESTELLA. Jag älskar dig, Ramido. RAMIDO. Ack, hvarför älskar du? ESTELLA. Ej skäl jag vet, ej orsak.
ORMESINDA. Min ömma vän Ramido var, är han det än? RAMIDO. Din röst är tonen, Ormesinda, i mitt bröst. XIMENA. 'Ximena älskar jag', så sade du en dag. RAMIDO. Gestalt, du doft, du skära gas om lifvets allt! Betrakta dem!
Må jag då få kalla Estella sucken, Ximena formen, Ormesinda tonen, Juanna flamman. Alla söka de hos Ramido en låga, den första för att förtäras, den andra för att bestrålas, den tredje för att försmälta, den fjärde för att förenas. Så är Estella i personifikation äfven det innerliga i alla de öfriga och återfinnes i dem. Efter lif suckar formen, efter kärlek tonen, efter möte flamman.
"Hittills har herr hofmarskalken hållit sig till senare afdelningen af Ramido Marinesco och börjat vid slutet; hvad är meningen om den förra?" "Jo, märk, min vän, i den ser man i lif och handling, hvad det är, som Don Juan botgöraren ångrar och fördömer.