United States or Nauru ? Vote for the TOP Country of the Week !
Må jag då få kalla Estella sucken, Ximena formen, Ormesinda tonen, Juanna flamman. Alla söka de hos Ramido en låga, den första för att förtäras, den andra för att bestrålas, den tredje för att försmälta, den fjärde för att förenas. Så är Estella i personifikation äfven det innerliga i alla de öfriga och återfinnes i dem. Efter lif suckar formen, efter kärlek tonen, efter möte flamman.
Skall du le, om jag tar min tillflykt till en slags mystisk lek med bilder och försöker att i dunkla skuggdrag teckna föreställningarna i min själ. Hvad är då Estella? Kvinnans kvinnlighet, den uppoffrande, sucklika, som äger intet eller äger blott, hvad den låter en annan äga, den genom sin vapenlöshet segrande, den genom sitt offer af allt allsmäktiga. Och Ximena?
Hafva ej alla här ett jag, på hvilket de se och för hvilket de fordra kärlek, äfven Ximena, som annars genom en underbar konsekvens i sitt knappt vakna själfmedvetande ännu nämner sitt jag blott som ett namn? Estella ensam vet icke af ett själf, fordrar intet, påminner om intet: ESTELLA. Mig äger don Ramido, intet äger jag. Men henne, som ger allt och begär intet, svarar
Den fullt vaknade Ximena, den genomandade formen, den tonlika, som har sitt eget lif, men lefver blott för att älska, som har sitt eget ljud, men ljuder blott för att förmälas i en harmoni. Och slutellgen Juanna, hvad är hon? Kvinnan, uppgången i flamman af sin egen eld, ägande själf sin kärlek, hängifven, men liksom lågan, som är fientlig mot hvarje annat famntag än lågans.
ORMESINDA. Min ömma vän Ramido var, är han det än? RAMIDO. Din röst är tonen, Ormesinda, i mitt bröst. XIMENA. 'Ximena älskar jag', så sade du en dag. RAMIDO. Gestalt, du doft, du skära gas om lifvets allt! Betrakta dem!
Ximena känner sin bildform, Ormesinda sitt tonljud, Juanna sin eld; men Estella känner Ramido ensam, och det djupaste hos alla de andra är det, som likasom Estella känner Ramido ensam.
RAMIDO. Estella, himmel, du om don Ramido rår. Juanna hotar med dolken, Ximena med damaskenerklingan, Ormesinda beveker med amaranterblomman i sin hand, alla äga de ett något att göra anspråk med; Estellas vapen är hennes vapenlöshet: Ramido, jag i handen äger blott min hand, Ack! ... Guadalaviars himmel ber dig hem till sig! Hon äger icke ens en egen bön, hon låter Guadalaviars himmel be!