United States or Monaco ? Vote for the TOP Country of the Week !
Den höres ej mera hans ljufliga röst, som talat hugsvalelsens ord, som bringat välsignelse, hugnad och tröst så mången bedröfvad på jord, som sagt till de fridlösa hjärtan: Haf frid! som mäktigt har ljudit vid vindarnas strid. O, Jesu, du än till vår jord skådar ner och ser till båd' stora och små, och ännu för syndare alla du ber, som förr du vår nöd kan förstå!
Barnens kaffekoppar krossas utan förskoning, gossen hinner lyckligtvis rädda sin präktiga häst, men den ljufliga leken och färden till Egypti land tog ett ledsamt slut. "Stackars små, som gå i vägen", ljuder en vänlig röst från ett fönster tvärs öfver gården. "Kom till min trappa, kära barn!" fortsätter samma vänliga röst, "sätt er där och fortsätt att leka!"
Där växer osanning, vrede, oärlighet, olydnad och annat mer. Ty det är människohjärtan, som äro Guds såningsmäns åkerfält. Och detta ogräs kan icke få växa fritt därinne, därför måste de låta Guds ords plogbill gå djupt, de vilja väcka ånger och syndakänsla i barnahjärtat, så att det blir beredt att taga emot det ljufliga ordet om Jesu förlåtande kärlek.
Nå väl, men monne vi ej alla slösa så mycket på bjeffs och grannlåt och andra mera kostsamma nöjen? Låtom oss då hellre umbära sådant". "Kära Helene", sade Amelie, "tycker du dessa halfkarlar, dessa madamer Staël och dylika, som dock stått på den qvinliga bildningens högsta spets, varit så ljufliga qvinnor att likna". "Tror du då att det är bildningen som gör qvinnan karlavulen? Jag tror det ej.
Det var så härligt och så saligt att vara med den förklarade frälsaren och Moses och Elias på berget, att Petrus aldrig ville gå ned därifrån. Han ville bygga hyddor däruppe och kvarhålla det ljufliga, himmelska mötet. Men Petrus glömde, att de saligas ro och hvila icke kan vinnas här nere på jorden. Guds barn skola nog få ärfva himmelens sällhet till sist, men icke här nere.
Sluteligen sade han: "Tack, o Simrith, för denna ljufliga stund! Men se, icke skall jag derföre missbruka din godhet. Jag reser i morgon till mitt land, der skall jag arbeta för mitt folks väl, du Simrith får icke följa mig, här är du aktad, här har du vänner. Landets furstar skola täfla om dig.
Vakne voro de ej, de njöto det ljufliga rusets Döfvande ro och glömde i lugn besvärliga färder; Endast den brunskäggyfvige Ontrus satt vid sin kanna, Drucken och säll, och såg på de fallna kamraternas hvila. Men då i dörren han märkte den raske Mattias från Kuru, Sprang han från bänken strax och började dansa i glädjen.
I denna ljufliga idyll, för att tala med Runebergs norska biograf, en kärlekens höga visa, en lofsång öfver den makt, som framför andra bestrålar människolifvet med solsken och lycka, sammansmälter på ett underbart sätt den mästerliga karakteristiken af kärlekens uppvaknande i den sjuttonårigas hjärta med den tjusande skildringen af den finska inlandsnaturen i midsommarkvällens ljus.
En liten stimulus nu och då inom äktenskapet är af största vikt. En lugn hvardaglighet är kärlekens död. Jag hörde förvånad på henne. Denna sorgset blida och på samma gång ljufliga sinnesstämning, hvilken mina fantasier nyss alstrat hos mig, började försvinna, och jag hade svårt att ej bli förargad.
Se, min herre, se de små fingrarne, som ligga i hvarandra, så ljufliga som bladen på den hvita rosen från Damascus, i hvars ådror sprides en enda purpurdroppe. Se hans hår, hvem har väl krusat dess mörka lockar? Han rör sina små händer; huru älskliga de äro! Så lena och så hvita som lamm nyss tvådda i bäcken, och dock äro de lika skapade som den starkastes, som din egen, hand, min herre.