United States or Ukraine ? Vote for the TOP Country of the Week !
Utanför var sjön öppen, med undantag af en enda tämmeligen lång klippa, som på ett godt afstånd från den senare af de nämnde holmarna höjde sin rygg betydligt öfver vågen och, sedd från längre håll, tycktes sammansmälta med den stora landsträckningen.
Detta sund gaf likväl, oaktadt sitt förträffliga läge och sitt djupa vatten, ingen fri kommunikation mellan hafvet och de små fjärdarne, emedan det på sin yttre sida var stängdt af ett ref, som på en linje af flere hundrade famnar från strand till strand sammanband de båda holmarna och var så grundt och stenigt, att endast små fiskbåtar, och detta blott vid lugnt väder, brukade leta sig väg mellan dess skarpa, tätt spridda hällar.
Han hade då plaskat omkring på sjön i en gammal, murken ökstock och lekt Robinson med Fredag och Tisdag. De hade landstigit på en af holmarna och Iifnärt sig med jakt och fiske. Deras jaktredskap var en pilbåge, med den hade Gösta fällt en gräsand, och han såg ut som ett litet vilddjur, då han infångades.
Det är svårt att säga, om i den blick, han långsamt förde öfver rymden, låg en tjusning af faran eller ett farväl till hans barndomsvänner, holmarna, hafvet och stormen. Inom få sekunder var dock hvarje blandadt uttryck försvunnet från hans anlete, och kvar stod kraften allena, lugn, stridsfärdig och verksam.
Där står tjället, Som förr min vagga bar; Där ser jag sundet, fjärden, lunderna och fjället, Min värld i forna dar. Allt är som förr. I samma gröna skrud stå träden Med samma kronor på, Och luftens rymder skalla än af kända kväden, Och skogens likaså. Och böljan leker än med Näckens blomsterskara, Som förr så lätt och ljuf, Och från de dunkla holmarna hörs eko svara Ungdomligt gladt ännu.
Det svindlade för mina ögon när jag tänkte på alt detta, och med en suck af lättnad begynte jag gå upp från stranden. Båten syntes ej mera, blott en lätt rök steg upp långt borta bakom holmarna. Några dagar voro vi litet misslynta, både Antti och jag. Vi hade just ingenting att säga hvarandra, kände oss besvärade då vi voro tillsammans och hade ledsamt då vi voro skilda.
Han var ännu alltjämt en oförvägen ryttare, och det bar af i sporrsträck genom skog och mark, vintertid också öfver sjön mellan de infrusna holmarna, och Elsa satt kavat i sadeln, och blodet sjöng i hennes ådror, och håret fladdrade och ögonen tindrade och tankarna gingo vida. Om vinteraftnarna smög hon sig också alltid ner för att sitta med pappa framför brasan i skymningen.
Skogarna på udden och holmarna bildade här och der en mörk infattning. Men de åkte längre ut på den öppna fjärden, der utsigten var mer fri åt alla sidor. "Skola vi bege oss ännu längre bort, eller redan vända tillbaka?" frågade Nymark. "Inte tillbaka, nej, bara framåt, långt bort från staden så långt som möjligt." "Men ni tröttnar." "Inte det minsta.
Dagens Ord
Andra Tittar