United States or Comoros ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hans ansikte hade fått samma uttryck, som det haft några ögonblick under Arvidsons middag ett uttryck av grubbel över något förlorat, något bortglömt, eller över något som man en gång hade lovat honom och som aldrig kom. Klockan var halv åtta, då Tomas gick från Mortimer. Det dröjde ännu nära en timme, innan Ellen blev ledig. Tomas drev omkring. Solen var redan borta, och det började skymma.
Vad ska du göra med järnet? Det hade han glömt, försjönk i dystert grubbel. Men plötsligt lyste han upp i ett stort, rött leende, lyfte järnet och lät det svänga i handen. Jag ska fan i mig slå ihjäl honom. Det ska jag. Jag ska slå ihjäl'en. Vem? frågade gumman. Då svek minnet på nytt och lämnade honom i stor förlägenhet. Men hjälpen kom utifrån.
Hon tänkte på mycket: på faderns vrede, kvinnornas hån, men mest på Assims moders ord, då hon sade, att hon bräddat den blonde ynglingens bägare med en giftdryck. Hon ljög, ja, hon ljög, sade Singoalla till sig själv, ty hon ville förjaga denna hemska tanke. Då väcktes hon ur sitt sorgliga grubbel av smygande steg.
Det skulle du aldrig ha hjärta att säga mig, men du skulle ofta tycka det. Jag skulle nog vara så klok att finna på det själv, och gå avsides i mina mörka grubbel över vad du tyckte om mig: och vad du aldrig sade mig, det skulle jag dock tänka ut och gissa för egen räkning.
LEONTES. Fader, ej för dyrt betald Är sanningen, om den med grubbel finnas kan. LEIOKRITOS. Till konung, ser jag, har jag kunnat föda dig, Men ej till härskare. LEONTES. Så är min mening ock, Om härskarn måste kunna anbefalla allt Och kungligt är att bjuda blott hvad ädelt är. LEIOKRITOS. Man måste härska för att kunna vara kung. LEONTES. Du härskat redan länge, var en konung nu!
Detta tillfälle bjöd sig snart igenom Alkmene, som knappt upptäckt orsaken till den gamle portvaktens grubbel, förrän hon, som from, fast hemlig kristinna, varsamt begagnade sig härav för att vinna en anhängare åt kristendomen. Det dröjde icke heller länge, innan Medes hade kvävt sina betänkligheter.
Försänkt i grubbel genomtänkte han på detta kafé de sju återstående av Sanningarna; intet kunde störa honom i hans betraktelser, varken ett danskt bönfallande: Hör nu, Pedersen..., eller ett svenskt rytande: Vaktmästare, för satan, är ni döv? eller ett norskt bergrasdånande: Nej nu, Fan sværte og fortære mig, myrder jeg denne Tjeneren!
Hon frågade alltså: Vad käbblar ni om? Och Brita svarade: Han vill lura mig upp på sitt rum. Jag skulle visa henne något, förklarade Ludwig. Fru Olga sa med hårda läppar och skarp stämma: Är detta något fastspikat på ditt rum, Ludwig? Eljest föreslår jag, att du visar det här. Ludwig betraktade henne med grubbel och oro. Kors i jissi namn vad du är dum i dag! sa han. Brita sa: Hon är inte dum.
Men alla dessa tankar, allt detta grubbel, hans vanmäktiga raseri, hans bittra hat, hans tärande ångest och ömkliga hopp plågade och sönderslet honom till ingen nytta. Han måste i alla fall resa. Så vida han ej för andra gången ville förlora fädernesland och socialt fotfäste och det ville han icke, han visste alltför väl, vad det ville säga måste han resa, det fanns ej något alternativ.
Medes njöt under natten en ostörd sömn, utan att vidare oroas av grubbel. Även den följande dagen var han lugn och tänkte icke på Kimon. Men efter någon tid återvände minnet av samtalet med denne, och Medes började åter fråga sig, om han ej möjligen hade rätt.