United States or Puerto Rico ? Vote for the TOP Country of the Week !


Det är sant, fröken Brehm, kastade han fram med hård panna, jag har glömt att tacka er för sist. Jag måste isynnerhet tacka er för er älskvärdhet hos Arvidsons. Märta var gråtfärdig. Ja, men det gillas inte. Jag var yr i huvudet. Tomas kunde icke låta bli att le. Märta såg hans löje, log också hon med en tår i ögat.

Det var vid sextiden eftermiddagen. Kyrkans brokiga tegelspira flammade som en eldslåga i solen. Han hade icke träffat Märta sedan Arvidsons middag, och det hade gått nära en vecka sedan dess. Han hade dagligen promenerat de gator, där han oftast brukat se henne vid middagstiden.

Karl Hammer var anställd konsul Arvidsons kontor; dessutom var han släkt med honom långt håll. Han var en mycket blek man ett par och trettio år, med ljust, nästan vitaktigt hår och stålblå ögon. Det var numera endast som erinrade sig, att han för en del år tillbaka hade givit ut ett häfte noveller av den art, att de kastade honom huvudstupa ut ur det borgerliga samhällets aktning.

Han gick fatt henne, hälsade vördnadsfullt och tackade henne för sist. De hade icke sett varandra, sedan de suttit till bords med varandra Arvidsons middag. De följdes åt uppåt Östermalm.

han kom ut, stod Greta och väntade honom. Hon hade gått trottoaren fram och stannat vid fönstret för att se de nya orkidéerna; bland andra hade hon givit akt en, som var alldeles lik den Johannes Hall hade haft i knapphålet hos Arvidsons. hade hon kommit att se in genom butiken genom rutan, och stod Tomas därinne och köpte vita rosor.

Hans ansikte hade fått samma uttryck, som det haft några ögonblick under Arvidsons middag ett uttryck av grubbel över något förlorat, något bortglömt, eller över något som man en gång hade lovat honom och som aldrig kom. Klockan var halv åtta, Tomas gick från Mortimer. Det dröjde ännu nära en timme, innan Ellen blev ledig. Tomas drev omkring. Solen var redan borta, och det började skymma.

Jag hoppas att jag får henne till bords vid Arvidsons middag i nästa vecka, fortsatte Tomas. Du kommer väl också med? Jag tror det. Hall hade blivit införd i konsul Arvidsons hus av konsulns äldste son, med vilken han var nära vän. Eljest hade han föga familjeförbindelser i Stockholm.

Och medan han med hastigt påtaget allvar besvarade hennes sista gäckande inkast, sögo sig hans blickar fast vid den trånsjukt ristade linjen mellan hennes blekröda läppar. Champagnen kom. Professor Weber böjde sig fram och klingade mot glaset. Han berömde fru Arvidsons hedrande vandel och utbragte hennes skål. Det var mycket känsla i hans tal. Titta pappas nordstjärna, viskade Greta till Hall.

Omgiven av sina tre barn och en släkting, fröken Berger, framlevde hon nu den lyckligaste tiden av sitt liv i en liten våning vid Döbelnsgatan. Utom svärfadern, som var änkling, voro Webers och Arvidsons hennes närmaste och nära nog hennes enda umgänge; hon var en gammal ungdomsväninna till fru Weber.

gingo dagarna, tomma och färglösa, och blevo till veckor utan att han räknade dem. Man var redan i slutet av juli. Tomas hade träffat tillsammans med Karl Hammer i Viktoria, det lilla svala och skuggiga sommarkaféet i Kungsträdgården. Hammer var just återkommen från en kortare vistelse konsul Arvidsons lantställe vid Mälaren; han hade haft ett par veckors ledighet från kontorsarbetet.