United States or Andorra ? Vote for the TOP Country of the Week !
HYLLOS. Blott på afstånd syns Han öfvervaka striden, ständigt ropande Med ängslans stämma: "Akten, döden ej min son, Den andre endast, den i Ajas' vapenskrud!" TEKMESSA. Den arme, hvilken sällsam, djup förvillelse Omtöcknar ej hans sinne? Just sin fiende, Just den, hvars fall han önskar mest, beskyddar han Och vill förgöra honom, som han rädda vill.
Se, mitt hus är rikt, Jag äger gods, klenoder, länderier, guld; Tag mycket eller litet, endast skona mig Och döda icke! LEONTES. Ödmjuk är du nu; du var Ej sådan, när du hetsade din skara nyss Mot mig och mina vänner. RHAISTES. Straffa ej ett fel, Som kom af min förvillelse, mitt misstag blott! Hur kunde jag dig känna i den skrud, du bär?
Ordet "dessförinnan" bibringar naturligtvis en helt annan betydelse, om det närmast förut stående uttrycket "Herrens dag vore för handen," rättas till "Herrens dag är närvarande" eller "hade begynt." Vi hafva i våra dagar samma slags förvillelse. I Norge finns en del personer, de s.k. domsbasunisterna, princeister m.fl., som påstå, att nådens dag är slut och att domens dag har begynt.
Fjalar var för ädel, för mänskligt hög och stor för att lämnas kvar i sin förvillelse och själfviskhet, han måste väckas genom ett slag, visserligen strängt, ty ett mildare hade han väl ej aktat, men dock ett slag, hvarigenom han lärde sig lefva för en annan storhet än den, som ålderdomen och döden en gång skulle tvinga honom att lämna.
Se, jag har handlat i mycket stor dårskap och förvillelse.» David svarade och sade: »Se här är spjutet, o konung; låt nu en av dina män komma hitöver och hämta det. Och HERREN skall vedergälla var och en för hans rättfärdighet och trofasthet. HERREN gav dig ju i dag i min hand, men jag ville icke uträcka min hand mot HERRENS smorde.
Förvillelsen hade uppkommit, emedan man ville tillämpa filosofiens stränga begreppsbestämningar på tron. Men ur de blodiga och förskräckliga striderna, som alstrats härigenom, skulle en gång insikten av denna förvillelse dess klarare framträda.
I slutet af sin roman karakteriserar Cervantes själf på det mest härliga och träffande sätt sin skapelse. då han låter Don Quixote döende vakna ur sin förvillelse och, glad och hög i sin inskränkta, men sanna värld, lämna åt förtappelsen den värld, som lyste för honom så bländande, men var ett missfoster af hans egen lösryckta och vilseirrande fantasi.
Varken Ovidius eller du, Julia, skall med all er konst kunna avlocka mig tårar över en narr, som vart kär i sig själv. Säg icke så, sade Berenike, det var ju en förvillelse, varmed Eros straffade honom för hans hårdhet mot den stackars Eko. Men vem kan älska den, som man icke kan älska? Alla olyckliga förtjäna medlidande, antingen de själva vållat sitt öde eller icke.
Dagar, veckor hafva förflutit, sedan detta uppträde. Rosa vissnar. Mer och mer klar blir mig nu den lära, hvars gift hon insupit, denna varma hjärtans mördande förvillelse att försmå saktmodets frid och att förbränna sig själfva för att icke kunna klappa i svaghet mer.
Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden. Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda. I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön. I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.