United States or Saint Vincent and the Grenadines ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men af Sin makt Han dock förgäfves Och sina vågors tal förhäfves; Hans mål är Honom föresatt, Och närmre Han allt mer det hinner Och snart med mattad gång försvinner Uti dess afgrunds hemska natt; Hvars dimmor dag ej genomtränger, Der tystnan som dess gårdar stänger, Af minsta fågels ljud ej bräcks, Och der bland stränder, evigt kala Hans tunga våg, utur sin dvala Af flägtens ande aldrig väcks.
Var det en följd af den lätthet, som i allmänhet är morgonen egen och som meddelar sig åt lynnet eller af dagens väntade fröjder, alltnog, öfversten syntes i en ovanligt ljus stämning, öfver hans panna låg ingen sky, hans läppar myste ofta, och hans händer sväfvade öfver dokumenterna som en fågels vingar öfver ungarna i boet.
Väl fick han ej i skolor lära vapnens konst, Den bästa lärdom gaf likväl hans ärfda mod. Att högt från klippan kasta sig i hafvets famn Och mot dess vågor kämpa, att med klubbans tyngd Ett vilddjur krossa, att med pilen bryta af I luftens rymd en vingsnabb fågels fria flykt, Det var hans vapenöfning, var hans tidsfördrif. O, att vårt lif, så fullt af saknad än det var, Fått så i lugn förflyta!
Ägde väl din moder glädje Der i Manala, det dunkla? Ägde dina systrar glädje Uti mörka maskars hemvist? Ack ej glädje jag ju söker; Söker blott en droppe värma, Liten, som i svalans hjerta, I än mindre fågels inre, Som i minsta blommas fibrer Som i minsta stoftkorns gömma. Söker blott af ljus en stråle, Ej så rik som lysmask skenet, Mindre än ett fjäril ögas.
Hennes knutna hand låg orörlig under hjärtat, och hennes blick vidöppen, tjusad, som en fången fågels hängde vid Bonapartes ansikte. Ingen gav akt på henne; man var redan så van vid, att Förste Konsuln fängslade allas blickar, när han visade sig. Han styrde långsamt men bestämt kursen fram emot henne; allt emellanåt stannade han och sade ett ord till någon, som han kände.
Då morgonsolen gick upp över ett landskap, vars stillhet ingen fågels sång, ingen skällas klang, ingen vallande herdes lur upplivade, emedan svarta döden nyss övergivit det och lämnat tystnaden kvar då stodo de båda männen på kullen vid skogsbäcken, och brodern Johannes sade: Således, broder Erland, är det här i denna kulle vi skola gräva vår eremitboning. Ja, sade Erland, här skola vi bo.