United States or Kazakhstan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Väl fick han ej i skolor lära vapnens konst, Den bästa lärdom gaf likväl hans ärfda mod. Att högt från klippan kasta sig i hafvets famn Och mot dess vågor kämpa, att med klubbans tyngd Ett vilddjur krossa, att med pilen bryta af I luftens rymd en vingsnabb fågels fria flykt, Det var hans vapenöfning, var hans tidsfördrif. O, att vårt lif, så fullt af saknad än det var, Fått så i lugn förflyta!
Hur det intresserar den store skalden själf detta strunt sysslolösa människors tomma kurtis. Rika lättingars tidsfördrif. Att han icke känner sig för god till att utströ sig själf så där, nypa för nypa, som ett rökelsepulver.
Och han var missnöjd med mig. Jag hade varit oförsiktig. Jag hade följt honom ut i korridoren. Det var »icke diplomatiskt». Jag var bara ett litet tidsfördrif, och han är redan trött. Än sedan. Skall jag vara ledsen för det? Jag ångrar ingenting. Jag lider nu. Jag lider så, att det känns, som skulle kropp och själ slitas i sär. Men det skall gå öfver.
Om du vill sarga mig, skall jag icke draga mig undan och icke klaga. Jag skall rifva undan min tröja, så att du ser den nakna huden skälfva vid hjärtats slag. Men du skall icke stöta till, du skall blott leka tanklöst med knifven, till tidsfördrif. Det skall blöda en smula, men du kommer icke att ge akt på det. Jag är dig så olik. Du skall aldrig lära dig att förstå min skygga natur.
Det var en äkta folkets man, Båd' dö och lefva kunde han, Den främste, där det höggs och stacks, Den främste, där det dracks. Att kämpa, kämpa nätter, dar, Det var för honom tidsfördrif; Att falla endast blomman var Utaf en hjältes lif. Hvad vapen man i handen höll, Det var detsamma, blott man föll, I stridens eller lekens ras, Med sabel eller glas.
Fru Bäck var så nyligen gift och hade ännu så litet att göra, att det för henne var ett icke oangenämt tidsfördrif att »protegera konsten». Nadja var till hälften hennes, till hälften hennes »lille mans» landsmaninna, för tillfället kunde man ju pröfva krafterna på henne. Hon tyckte alls icke om henne, men var för mycket verldsdam för att låta sina tycken kujonera sig.
Det var icke att misstaga sig på: allt detta var för hans egen skull , icke för min. Därför var jag lycklig. Men han känner mig icke ännu Och jag skall komma att sakna honom. Stackars jag! Men då skall jag minnas detta. Och det skall samla sig som solstrålar kring min penna. Älskade, för dig är jag endast en främling, ett litet tidsfördrif, en myra. Du ger mig hundradedelen af ett utslitet hjärta.
Men söker du det nya lif, Som ej är skuggors tidsfördrif Och ej af döden hinnes, Så lämna världens prål och kom, I denna graf det finnes. O fröjd, nu är en hvilostad Min graf ock vorden, där jag glad Kan lämna vandringsstafven; Till sömns blott läggs jag i min graf, Sen Kristus helgat grafven.
Visar det sig, att det hela icke varit annat än munväder och tidsfördrif, skall jag arbeta mig till likgiltighet, men bryta med honom vill jag icke. Jag skall då hålla af honom med det öfverseende, man har för ett stort, något narraktigt barn, hvaraf man icke får vänta sig några djupare känslor, eller ens någon vänlighet.
Hon hade icke endast varit ett tomt tidsfördrif för honom, hon hade också i hans tanke varit en lättfärdig kvinna. Och han föraktade henne. Döden var det enda som kunde rentvå henne. Endast med döden skulle hon kunna bevisa, att hon varit en hederlig kvinna, som blott älskat honom öfver allt. Två dagar hade gått.