United States or Isle of Man ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ack, det gives brott, som, när de skola vedergällas, göra den allsmäktige hämnaren till en nödställd gud. Alla hans vredes vikter äro som ett dun mot tyngden av en enda uslings odåd. Han kan icke tillämpa sin egen lag, som bjuder öga för öga och tand för tand.
Utan tvivel borde du då fråga mig, vad jag är för en, och var jag är född? Du har inte frågat det, och jag bekänner, att denna likgiltighet har sårat mig litet. Men om små sår är nu oss emellan längesedan förbi att tala. Jag vill därför rätt och slätt säga dig, att stora vingar har jag inte att flyga med, men saknar inte dun helt och hållet.
Se, se, din gamla fattiga mor som trälar, din far som måste arbeta, din bror som går ut i kriget och kanske dödas der och du, du behöfver, redan här i vårt fattiga hem, intet annat göra än sofva och göra dig goda dagar. Nå se, sitter icke gördeln om ditt lif, smärt och smidigt, att man kan omfatta det med handen? Är du ej fin och mjuk som det spänstigaste dun?
Med vördnad och förskräckelse blevo de inledda i stugorna och rikligt undfägnade, och överst på anrättningen lades ett stekt ormhjärta. Det visste hon. Att skrämma människorna, att bli skydd för sin ondska och höra gråt, det var vad hon längtade till. Lätt som en liten fågel med yviga dun och stora vingar skulle hon flyga med stormen utefter skogsåsarna och utefter dikesrenarna.
Jag behöver endast gå till en köpman, som gör affärer av det slaget, visa dig för honom och upphöja dina egenskaper ... det skall dun tro, att jag även förstår mig på sådant ... jag har hjälpt mer än en flicka fram i världen ... och han skall förskjuta oss allt vad vi till en början ha nödigt. Jag gläder mig i tankarne åt din framtid, Rakel. Slå bort sorgerna, min flicka! Leve vinet och kärleken!
"När kan sten på vågen sväfva, Du, min käcke son?" "När som dun till botten sjunker, O min moder kär!" "När kan dun till botten sjunka, Du, min käcke son?" "När till doms vi samlas alla, O min moder kär!" Såsom barn jag gick att valla, Späd ännu, att drifva fåren, Hög som fadrens knä till växten, Lång såsom min moders slända.
Och aldrig mera skulle hon le mot honom och linda sina armar om hans hals och kyssa honom på ögonlocken och giva honom vackra namn, som han icke förtjänade, men som det ändå var roligt att höra. Han bet i den kudde han hade under huvudet, så att den nötta sidenvåden gick sönder och han fick munnen full av dun och fjäder.
Densamme ler Åt andras sorglig' suck och höfver ej mer räddas För böljor, vågor, vind och klippor, utan bäddas I Astrilds svanblöt' dun och sofver utan sorg Uti sin kär'stas famn som Astrilds säkra borg. O outtalig lust, o gamman obeskriflig, O obegriplig fröjd, o glädje som otviflig, O fria Hymens band, o ljufva träldoms lag! Att skrifva mer om dig är pennan min för svag.
Bortom mon där, vid det lilla torpet, Vistas, gamla mor, en sällsynt fågel; Under hösten har på den jag lurat, Under vintern har jag nu den fångat, Men till våren vill jag föra hem den. Underlig är fågeln där; den äger Icke vingar, men en famn i stället, Icke dun, men silkeslena lockar, Icke näbb, men tvenne runda läppar."