United States or Afghanistan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Generalagenten åter tog med skälvande händer upp asken, öppnade försiktigt locket och fann, att hans älsklingsfågel fallit från pinnen. Den låg på burens botten med de gyllene små vingarna utbredda och halsen knäckt, så död och fördärvad som det är möjligt för en sjungande konstgjord fågel att bli.
Jag såg ännu en ring efter stearinljuset som jag släckte i går kväll, ty jag begagnade alltid asken som ljussläckare. Jag erinrade mig vad jag hade läst just då, vid det där ljuset, innan jag somnade i min varma säng. Det var en obegriplig filosofi, som jag lånat av prästen. Som jag aldrig viker i böcker, utan fäster pagina i minnet, erinrade jag mig genast sid. 26, där jag slöt.
Den lillas fingrar voro nästan döda af köld. Hur en liten sticka skulle värma och göra godt. Hon tog en ur asken, "ritsch!" hvad den sprakade, hvad den brann! Det var en varm, klar låga, då hon höll handen omkring den. Det var ett underligt ljus. Flickan tyckte, att hon satt framför en stor kakelugn med blanka messingsluckor. Elden brann så härligt, värmde så godt. Nej, hvad var det?
Och stackars er också, herr generalagent! Hon reste sig, men hon hade inte tagit många steg mot lusthusets dörr, då hon råkade trampa på en murken planka, som lossnat i fogen. Plankan guppade till och välte ett litet bord, på vilket generalagenten ställt asken med den sjungande fågeln. Ack! utropade fröken Alexander. Måtte inte den vackra fågeln ha tagit skada! Därmed gick hon.
Den lyste rundt omkring, och i skenet stod den gamla mormodern så klar, så strålande, så mild och härlig. "Mormor!" ropade den lilla, "tag mig med! Jag vet, att du är borta, när strykstickan slocknar, borta liksom den varma kakelugnen, borta såsom steken och den stora härliga julgranen." Hon strök hastigt eld på alla stickorna i asken. Hon ville riktigt hålla mormor kvar.
Generalagenten lade speldosan i asken; han tänkte: Om lyckan är mig bevågen och gumman, som jag tror, tycker om vin, får jag kanske sälja en liten fågel efter middagen. Men högt sa han: Lyckan, kära människa, är en fågel, som alla hör och ingen ser. Den flyger från gren till gren och från träd till träd och därför blir vår vandring krokot och utan mål.
Klemens omtalade nu sitt möte med den unga slavinnan och hennes fruktan att återvända hem med anledning av den sönderslagna asken, och han bad Eusebia förlåta henne det fel, vartill hon av oaktsamhet och icke av ont uppsåt gjort sig skyldig.
Klemens hade således funnit, att Eusebia, utom fromhetens och välviljans oskattbara egenskaper, även ägde skönhetens. Men huru överraskad vart han ej över den förvandling, som Eusebias väsen tycktes undergå, så snart han nämnde den stackars slavinnan ochden sönderslagna asken! Vreden målade sig så tydligt i samma anletsdrag, där Klemens nyss läst fromhet och välvilja.
Dagens Ord
Andra Tittar