United States or Greece ? Vote for the TOP Country of the Week !
Notarien tog sin hatt och gick, i det han ytterligare kastade några glåpord åt L. och hans musik. Magistern skall vara lugn. Det anstår en filosof, sade L. åt Nyberg, då denne ämnade skicka några avskedsord åt den bortgående. Vill ni gå ut och gå, gossar? fortfor han. Och då jag föreslog en trio, skakade han blott på huvudet och lade bort sin flöjt.
Vi måste väl då sjelfva försvara oss, plöja våra åkrar, tröska och så vidare, sannerligen jag eljest ser, hvem som skall göra det, när karlarne skola studera. De lära väl då ock erna komma och sköta barnen och ta sömmen i hand, som äkta qvinnokarlar anstår!"
Man hade nu kommit till den ömtåliga punkt, där mäster Sigfrid så litet tycktes motsvara Ivar Bertilssons förhoppningar. Men doktorn ville ännu icke giva segern förlorad. Ärevördige mästare, yttrade han i en aktningsfull ton, det anstår icke mig att med dig disputera om saker som du måste bland alla nu levande människor känna bäst. Jag har förnummit om dina besvärliga resor i den högsta norden.
Soldis blev villrådig. Du har vuxit, Ulva, och blivit frid att se, som det anstår en liten odalmö. Men säg nu, var det far, som skickade dig hit? Far visste inte, att jag gick. Barn, har du utan fars lov gått den långa och farliga vägen? Ja, far var ute och jagade. Nå, far visste ingenting. Ingevald skrattade till. Nej, far visste ingenting, föll han in, men bröderna, bröderna?
"Arma ros, jag vill samla dina blad, kanske de ännu ega qvar litet doft". Indianens Qvinna. "Hvarför bär Oikameonna, den gamla, kransad lock, hvarför bär det gamla hufvudet rosor? Krans anstår den unga, rosor passa den sköna, blommor bär den glada. Smyckad må den älskade, må bruden vara. Gamla! kasta bort kransen".
Och gent emot ordandet om denna franska folksed såsom varande "ein dunkler Punkt" i den franska nationalkarakteren, framhåller författaren med värma, huru föga det anstår Tyskland att med fariseisk egenrättfärdighet söka utpeka en dylik hos sina grannar, medan dess eget sociala lif innesluter så många mörka punkter af en helt annan och svårare beskaffenhet.
Hvad viljen J derföre att jag skall säga eder? Hvad jag gjort? hvad stort jag uträttat. Men anstår det väl mig att omtala mina egna förtjenster? Dock, J åstunden det, jag vill öfvervinna mig sjelf, för att göra eder till viljes. Ty om än blygsamheten är en helig pligt, så finnes dock en, som är större, den nemligen, att med beredvillighet gå det allmännas önskningar till mötes.
Hvad skulle därefter ske? Ödmjukt, såsom det anstår en gammal sömmerska att tala till en statens tjänsteman, skulle hon svara honom, framställa sin bön om att han ville göra fru Lamström den stora äran ... det var hans egen kaktus, som hade fått knopp och skulle slå ut i morgon...
Han gick och undrade, hur hon skulle se ut, om hennes bröst blivit större, hur hon var klädd och vad hon skulle säga. Kanske när allt kom omkring att det ej skulle visa sig så svårt att behandla henne som en fästman och kavaljer anstår? Kanske han till och med älskade henne, på ett särskilt sätt, inte som han älskade Greta, men på ett lägre, mera osedligt sätt.
LEONTES. Fader, stanna här! Jag går, mitt svärd skall hastigt stilla oron, skall Till saktmod återföra denna upprorstropp. LEIOKRITOS. Nej, dröj, jag går, det anstår mig att tygla själf Mitt folk. Ditt svärd kan hvila. Opålitligt är Det lugn, som svärdet tvingar fram, är lugnet likt Kring gudens blixt, det följes af fördubbladt dån.