United States or Fiji ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det gör mig så ondt, att jag skall vara så onaturligt hård på samma gång jag är så ohjälpligt vek. Det gör, att jag måste lida själf och komma andra att lida. Men det enda, som kan sammansmälta dessa så stridiga element är tro . Och jag har ingen tro på Ivar Mörcke. Gent emot kvinnor har han intet samvete. Och trots allt håller jag så mycket af honom.
Biskop och konsistorium lära väl icke mindre förundra sig, när en sådan ärkepapist som besagde Ivar Bertilsson, den där nyss gick i påvedömet upp över öronen, med en fart blivit bättre kristen än annat hederligt folk. Och nu tager han sig för att predika, den där!
Vad vind? frågade Ivar Bertilsson, motvilligt resande sig under bemödandet att reda sina tankar. Samtalet fördes på polska språket. Vindarna föra oss till det land, som gudarna beslutit att straffa, svarade hans följeslagare med Genseriks ord.
Det är en stor, lugn lycka, som fyller mitt bröst. Det är vissheten om, att min person i sig själf icke är frånstötande och obehaglig, trots allt. Den kvinna, som Ivar Mörcke funnit tilldragande, kan lefva på minnet hela sitt återstående lif. Glädjen öfver hvad han gaf, skall göra mig till en älsklig gammal kvinna, skall lysa som ett inre sken under skrynkliga drag.
Han skall så lagom husera med oss, så sant jag heter Ivar Bertilsson. Och därmed basta. Förrän vi våga vår hals, måste vi först ha penningar och mycket penningar; annars går det inte ur fläcken, genmälde en f. d. fogde, som den nuvarande styrelsen avsatt för underslev.
Och när det så blir, då skall du se, Ivar Mörcke, att jag verkligen kan vara något för dig. Jag är led vid lifvet. Jag längtar efter honom, och jag ser i honom jämte den store mannen en narr. Jag sörjer öfver att vara kvinna. En kvinna kan aldrig bli första-rangs konstnär. Så säger man. Det är väl så. Jag skulle vilja ha ro. Ensamhet. Jag ville vara död. Nirvana den stora lyckan.
Om således Ivar Bertilsson och hans följeslagare ej utan blandade känslor förnummo den kungliga kungörelsen, syntes däremot folkets stämning för ögonblicket gynnsam för deras planer.
Nå, det må jag säga, genmälde hon, förunderliga ting får man se här i världen! Det är sannerligen första gången en sådan gammal öltratt som Ivar Bertilsson lämnar stånkan innan sista droppen är tömd.
Mins ni i fjol, då den okände Ivar Mörcke plötsligt, som fallen från himmeln, stod midt ibland oss, lik en diktens furste, klädd i guldstickad purpur, gnistrande af ädelstenar, och förkunnade lifslustens evangelium. Icke vände vi honom väl ryggen, vi unge, af ängslan att denne diktens ljusbringare och förnyare skulle förstöra vårt kära gråväder med sitt snille?
Kände ni herr Arvid Tönnesson och hans son Ivar av Tavastesläkten? frågade ynglingen vidare, upprörd av dessa minnen. Jag såg dem på Svidja och här i Åbo. Stoltare riddare ha icke suttit till häst framför ledet. De fingo sin blodiga bane i Viborg, men de voro män, unge junker, de voro icke oskyldiga piltar, som ingenting ont gjort.
Dagens Ord
Andra Tittar