United States or French Polynesia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det kostade henne en förfärlig ansträngning att öfvervinna sin lust att stryka med sin hand öfver hans svarta kortklippta hår, men hon hade en instinktlik känsla af att detta åter skulle mana fram hans skygghet. »Du är nyfiken?» sade hon blott. »Jag kan inte se minsta papperslapp utan att det riktigt kliar mig i fingrarne.
Hennes tankar voro lika solbelysta som de lätta, små molnfjunen uppe på den klara vinterhimlen. Om den goda Lamström ville försöka öfvervinna sig och besluta sig för att bjuda honom på kaffe, när kaktusblomman sloge ut! Honom... Själf skulle hon aldrig våga gå upp till honom. Hon fann en sådan tanke så otroligt vågad att hon i början förjagade den nästan som brottslig.
Mitt sinne var fullt af vrede och förbittring, och trots alla ansträngningar kunde jag ej öfvervinna mig själf. Jag bet mig i läpparna, vred mina händer, förebrådde mig min svaghet. Du är värkligen en svag stackare! Agnes hade rätt. Åh, du är ovärdig, enfaldig, ömklig I min nöd skulle jag velat slå mig blodig. Och ingenting hjälpte! Ju mera jag kämpade emot, desto vildare rasade det inom mig.
Om jag försöker att med ett enda slag kufva denna passion, skall den öfvervinna mig, till vansinne eller själfmord. Nej! Må den uttömma sina krafter och mina, sedan kommer det kanske ro och resignation, och jag skall tillfriskna och återvända till mitt arbete. Mina ögon äro torra och heta. De ha inga tårar.
Och Ylpytar sade till sin andre son: "Gå till Svenskarne lär dig deras konster, att du må kunna öfvervinna dem och fullfölja din faders verk. Lär dig att blifva ditt fäderneslands befriare och att hämnas din far". Sonen gick, men ett år förlopp, och han hördes ej af. Och Ylpytar sade till sin tredje son detsamma, som hon sagt åt de andra båda.
Det blir mannens sak att öfvervinna kvinnans motvilja, men hon har ingen skyldighet att söka maskera den. Hvad skulle det vara för blödighet. Männen taga, minsann, aldrig någon hänsyn till oss, när de ledsnat. Jag känner redan motvilja för Ivar Mörcke. Det är med vämjelse jag tänker på dessa tomma smekningar.
Mina herrar! Jag har utfört detta experiment, jag har förvandlat min teori till ett oomkullstötligt faktum: Jordens inre är kallt. Men det var nog icke med ens jag nådde fram till ett verkligt resultat, det var många svårigheter att öfvervinna. Till att börja med begagnade jag ett af mina schakt till experimentet. Detta hade ett djup af 2.000 meter.
Han gjorde sig i ordning att gå. Jag skall öfvervinna det, på ett eller annat sätt, efter du önskar det, sade hon. I sitt sinne kastade hon skulden för sin död öfver på honom. Det är rätt! sade han. Och så skildes de. Hon satt kvar på sin plats, sedan han gått. Det hade kommit öfver henne en död, tung förtviflan med en tillsats af skam.
Men det kändes så underligt i den trötte gossens hufvud; ögonlocken blefvo så tunga, och det hvita snötäcket inbjöd så lockande till hvila. Frits sökte dock öfvervinna sin trötthet och sträfvade mödosamt framåt liksom i sömnen. Nu kom han till en korsväg.
Hon har försökt öfvervinna det der sedan hon märkt, hur jag plågas af det; jag ser hur hon strider emot det men det är våld på sina vanor och på sin natur. Och så tänk dig! så har hon ändå de mest vårdade händer, jag någonsin sett; stora, vackra händer, som man inbillar sig kunde höra till en antik kolossal-staty, men som ha styrka nog att föra en smedslägga. Sådan är hon.»