förtröstan

Uppdaterad: 9 augusti 2026

Fem och sjutti vintrar täckt hans hufvud Med en snö, som ingen sommar smälter. Ett blott ägde han af allt, hvad fordom Gjort hans glädje, ett blott, sin förtröstan På den Gud, som medgång sändt och motgång; Och han bodde nu, till dörrn förvisad, Gömd, förbisedd, på en annans hemman, Af sin sockens mildhet underhållen.

Johan Ludvig Runeberg - Samlade arbeten I

Han är ju Israels konung; han stige nu ned från korset, så vilja vi tro på honom. Han har satt sin förtröstan på Gud, må nu han frälsa honom, om han har behag till honom, han har ju sagt: 'Jag är Guds Son.» På samma sätt smädade honom också rövarna som voro korsfästa med honom. Men vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen.

- Bibeln, Gamla och Nya Testamentet