United States or Tokelau ? Vote for the TOP Country of the Week !
Karlar äro så der Gud har skapat dem att styra oss qvinnfolk. De äro kloka de, och derför allvarsamma. Här är tomt nu, men snart blir det annat! Hvad jag skall tralla dagen om, när vi bli två som äro glada. Och så ska' vi se om inte Paavo blir glad, han också! Gud är ibland god till och med mot oss qvinnor! Så pratade hon medan hon ordnade inne i stugan.
När julimånen sken ned klar och ljus, steg han ofta upp och stirrade ut i natten ... skulle han komma, den fruktade allhärjaren från norden? Sådan var Paavo. Helt annorlunda är hans unga blomstrande hustru. Hon är vacker som en ros, mörkhyad och frisk. Hennes blå, glada ögon spela så skälmskt; den välbildade munnen är röd som ett lingon.
Hennes fylliga gestalt är grof, men kraftig, och hennes lifliga, energiska rörelser visa att hon är van vid arbete, liksom hela stugan bär vittne om hennes ordningssinne och om en flit som kan försköna sjelfva fattigdomen. Emellertid slår klockan half fem. Paavo har slutat sin frukost. Hans hustru tar långrocken från en spik och hjelper honom på med den.
Den ena framdrog ett, den andra ett annat, tills G.A. Borg, en af Lördagssällskapets medlemmar, framhöll den sega styrkan i lidande, grundad på en orubblig förtröstan till godheten i Försynens ledning af människolifvet, ett drag som tiggaren Aron röjer sedan hans existens gått under för nöden, lika väl som bonden Paavo, när han öfvervunnit den.
Den präktiga storblommiga sidenklädningen, ett arf af farmodern, slänges åt sidan. I en stor, gulbrun läderpung förvaras husets hela skatt, några tiotal mark i klingande silfver. Hvad skall Paavo med pengarne, han som ämnar sälja kon i staden? Men Annikka frågar icke om något; hon ordnar frukosten: kaffe, hålbröd och salt fisk. Ändtligen är han färdig der inne.
Ansigtet log, ögonen strålade, hon sjöng med full röst, melodien fick ord, och i långa, konstlösa strofer spådde hon den nyfödde lycka, långt lif, rikedom och många söner. Hej ho, trollen gifve dig lycka! Men plötsligt tystnade hon: Jag tokiga qvinna, det är bäst att jag med ens ror till presten, så är det undan! Paavo kan behöfva hvila sig der hemma.
Hans namn är frost , och der han far fram, der blir allt stelt och liflöst. Det var det spöke Paavo ständigt fruktade och ständigt såg. Han såg det i sjelfva den ljusa sommardagen, då allt omkring honom låg i solsken, såg det och räddes... Han fruktade hvarje molnfri qvällshimmel, hvarje dag som slöts i stillhet och lugn.
Dagar kommo och gingo ... de gingo i evighetens sköte ... under julisolens varma sken. När en vecka förflutit, återkom Paavo. Han hade i hufvudstaden rumlat om några dagar i hopp att i bränvinsglaset kunna dränka sina samvetsqval; men det hade ej hjelpt.
Ahola-mor log som solskenet; hon var så lycklig. Om söndag få ni alla komma; jag far ännu i qväll till prestgården. Inte skall Ahola-pojken länge vara okristen; det vill ej Paavo, han som är så bra och så gudfruktig. Nu till arbetet klockan är öfver åtta, och mycket återstår! Så hon arbetade och handterade rågkärfven, den starka, unga qvinnan!
Den gula halmen yrde om räfsan, och då skylen byggdes upp hög och rak, var det hon, den yngsta och lyckligaste, som vred till sjelfva kronan der uppe. Men den lille der borta i den mjuka halmbädden fick blickar af varmaste kärlek och ibland en hastig kyss från modersläppar... Hvilka glada timmar! Middagen kom och gick, solen steg och sjönk, qvällen var snart inne. Paavo, hvarför kommer du ej?