United States or United States Minor Outlying Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och han återvände, den alltjemt så energiske och äfventyrslystne bonden, återvände till sitt öde torp, mörk och sluten och som förr kall och dyster, men med fast föresats att, så fort han å nyo hunnit samla erforderliga medel, ännu en gång försöka sin lycka, en lycka hvilken hägrade för honom i det fjerran obekanta landet bortom oceanen, der ingen frost och ingen vinter finnes!
Lycksaligt är det hjärta dock att prisas, Hvars dag ej till en stormig natt förbyts, Men till en natt af frost och is och dvala; Ty domnadt märker det ej då förlusten Och väcks af nästa morgon, men ej mer Till en förgänglig dag.
Och med en stämma, hård och kall som en frost, sade han: Jaså, det har nu gått derhän, du har börjat att supa, du med, för att riktigt behaga henne och vinna hennes tycke? Det skall vara svårt för dig annars med den saken, hon lär allt ha lurat dig redan nu! God fortsättning, Salmen Ella! Du får sätta henne i jernbur och så dra med henne kring riket, medan du sjelf vrider på spellåda.
Hur skall det bli att lefva i En öde skog för dig? Bland snår och ris, bland frost och is, Bland hunger, kval och strid; Nej, hulda, nej, du följer ej. Blif kvar och lef i frid!" "Nej, gode, nej, gå ensam ej, Jag dig med tårar ber. Förlåten, o, hvar får jag ro, Hvad är mig lifvet mer?
Men hösten kom tidigt, kom med frost och köld. Drumsö besöktes den tiden af inga ångbåtar. Isen lade sig. Den var för svag att bära gående, för stark att forceras med båt. Så bröt stormen upp den om nätterna, men blef på morgonsidan öfvermannad af tio graders kyla. Isen slog vågorna i bojor om dagen, men det blef samma historia igen om natten. Så fortgick det i fjorton dagar.
Men då kände hon, att många vintrars stickande stjärnljus hade skinit in i hennes ögon och lagt frost över hennes kval, så att det blivit stilla och vitt och fagert. Allt blev så smått och litet, som hon hade gråtit över, att den vänskap, som en gång varit mellan dem båda, syntes henne hundra gånger mer värd att minnas.
Bland snår och ris, bland frost och is, Bland hunger, kval och strid, Här vid ditt bröst jag har min tröst, Min värma och min frid." "Ack, hulda, nej, du får det ej, Blif här, ej mera min! Hvar sorg, så vild, gör tiden mild; Han mildrar äfven din. Hvad skall vår stad, dess tungor hvad Ej hvässa skarpt som svärd, Att hugga ned ditt rykte med, Sen man försport din färd?"
Hans hela värld var ärans fält, Där stod han glad, hvar han sig ställt, I eld, i blod, i frost, i svält; Han var min fader, han. Jag var ett barn, när han drog bort, sen fridens dag var slut, Dock minns jag än hans stolta gång, jag minns den hvar minut, Hans hatt, hans plym, den bruna hyn Och skuggan från hans ögonbryn: Nej, aldrig går det ur min syn, Hur härlig han såg ut.
Små svällande knoppar falla Så lätt i blommande vår För vindar, isande kalla För frost i sprickande snår. I barndomens rosengårdar Bland Jesu späda små lamm, Dem kärlek och ömhet vårdar Går döden härjande fram. Han bryter ur syskonringen Den ros, som doftade bäst, Han bryter och spörjer ingen Just den, som du älskade mest.
Våra budejor föraktade för egen del kaffe, men förvarade dock en kaffekittel, som ett minne af en tidigt öfvervunnen svaghet. Vi hängde kitteln öfver spiselelden, pressade budejorna så de förstodo att vi önskade frukost af hvad huset förmådde. Du »fladbröd», du sköra, du smakfria kost, du gråhvita, papperstunna kaka, på läppen du föll som på ros faller frost; vi tvingades att låta oss det smaka!