United States or Taiwan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det är då det härliga väckelsemötet, beskrifvet i Sak. 12:10, skall ega rum, då Israel "skall vända sina blickar till den de hafva stungit och hålla klagolåt öfver honom , såsom öfver ende sonen ." De gråta då särskildt öfver en viss synd , nemligen öfver den, att "ende sonen" så länge blifvit af dem misskänd, men de få strax dränka alla sina synder i källan, omtalad i följande kapitel.
Han hoppade till af förskräckelse, men återvann strax fattningen, lyfte på sin eleganta cylinderhatt, smålog vemodsfullt och svarade: God morgon, Ophelia! Nej, tack sade hon och räckte honom sin hand jag är ingen Ophelia och ämnar hvarken bli vansinnig eller dränka mig, fast jag måste resa. Men litet tomt känns det i alla fall här? Han smålog själfbehagligt och lade handen på sitt bröst.
För ingenting. Plötsligen började hans far vädra som en stövare: Hör du, min unga herre, är det du som luktar så förbannat eau de Portugal. Stellan blev blodröd i ansiktet: Ja, ja Ja, jag märker det. Det är inte meningen att du ska dränka dig i smörjan. Och för resten ska herrn vara så vänlig och låta mina saker va i fred. Ja, pappa. Han drog sig skyndsamt och rodnande in på sitt rum.
FRUN. Jag måste anställa en process mot er. Jag måste dränka denne nye Leander, och lyckligtvis fanns er bäck alldeles till hands! ERNEST. Men jag måste tillstå att jag inte begriper
Dagar kommo och gingo ... de gingo i evighetens sköte ... under julisolens varma sken. När en vecka förflutit, återkom Paavo. Han hade i hufvudstaden rumlat om några dagar i hopp att i bränvinsglaset kunna dränka sina samvetsqval; men det hade ej hjelpt.
Det är dock endast i några droppar vi här kunna återgifva detta störtregn af prat, öfvertygade om att skuren, i sin helhet lössläppt, skulle dränka läsarens tålamod i en syndaflod. Herr Flygerman var den, som först drabbades: "Aj, aj, hur tunt klädd kusin far ut i kölden", sade hon, "Gud bevare någon från att förkyla sig för min skull.
Utan att tveka krossar jag henne med ett sista avskedsbrev. På aftonen tar jag mig en promenad i det dystra kvarteret och passerar Saint-Martin-kanalen, vilken är svart som en grav och tyckes enkom gjord att dränka sig uti. Jag stannar vid hörnen av rue Alibert. Varför Alibert? Vem är han? Var det ej så att den grafit, som kemisten funnit i mitt svavelprov, kallades Alibert-grafit? . . . Än sedan?
Så såg författaren en gång en olycklig älskare, som ville dränka sig, men vattnet var för kallt. En annan hade ännu märkvärdigare öden.
Men den, som ä' ond och plågar ett oskyldigt väsen, den har jag stor lust att tukta. Det var en käring här, som stängde in katten i sumpen och ville dränka den henne skulle jag ha strypt, om hon inte skyndat sig och släppt kräket löst igen. Men bäst lyder jag manfolk, Herre Gud, vackra och beskedliga manfolk, som han där.»
Han ville riva kyrkan men fordrade samtidigt, "att Guds ord skulle rent och klart predikas". Han var en Luther i många stycken men en bov i andra. Det var han, som första gången tände en Valborgsmässoeld på brända stenen. Han kallade den frihetseld, och när den slocknat, ville han dränka sig i Blekängsbäcken, som dock var för grund.