United States or Haiti ? Vote for the TOP Country of the Week !
Vid hörnet av Hamngatan skildes de. Vet du vad, Tomas, sade hon slutligen vid avskedet, jag vet mycket väl varför du inte vill bo hemma! Greta hade blivit mycket röd, men såg honom fast i ögonen. Tomas hade svårt att dölja sin oro. Nå?
Prokuristen Karl Oskar Anderblad tog sig verkligen något ut, när han seglade Östra Hamngatan fram i vidbrättad hatt, raglan och damaskerade skor, och det måste därför anses mycket oförsiktigt av hans vän Karlson att presentera sitt ideal för honom. Ty Anderblad var i flicktycke.
Någon timme senare drev direktör A:son Ansén klädd i sportmössa och en av de kostymer, han ansåg snygg när han ännu var biträde i en speceriaffär på norr, utefter Hamngatan, med de fem nya, fina hundralapparna i handen. De övriga fyra herrarna följde hans förehavande från andra sidan gatan. Till första offer utsåg han en ung man av affärstyp. »Skall herrn köpa en hundralapp!»
Herrarna lämnade sportavdelningen och leksaksavdelningen och bokavdelningen och karamellavdelningen och mjöl- och grynavdelningen och gungstolsavdelningen och stoppademöbelavdelningen och kulörta västavdelningen och förnicklade dörrhandtagavdelningen och stodo på Hamngatan. Där stod också bilen. De tittade på den och så kastade de ett sista öga på Kompaniet.
Skutorna nere i Nybrohamnen vaggade sakta som i en dröm, med de mörka grå seglen utspända, ty det hade regnat på natten. Klockan slog nio i Östermalmskyrkan. Tomas var redan ute. I en frukthandel vid Hamngatan köpte han några tyska päron i en påse; han hade för avsikt att äta upp dem i skuggan av någon mycket gammal ek ute på Djurgården. En tom spårvagn rullade förbi; Tomas hoppade upp.
Och de som expediera denna allmänhet ha blivit likadana eller värre. Det är ingenting att göra åt den saken. Världen är för sorglig. I dag är det påskaftons morgon och solen lyser som på riktiga våren. Jag har gått i solgata till min byrå och lagt märke till att landsorten kommit till stan. På Hamngatan mötte jag en äldre dam med röda mustascher. De klädde henne.
Det var förfärligt snällt, sade fru Göransson, och så tillade hon av gammal vana: hur mycket är jag skyldig? För all del, mina damer, sade konstapeln och gjorde honnör, det var mig ett nöje att göra er den lilla tjänsten. Amelie och fru Göransson gingo genom allén med Anna-Lisa emellan sig. På Hamngatan sade Amelie: Det var en vådligt stilig karl, den där polisen. Han påminde något om din man.
Knappt tre dagar därefter mötte Anderblad åter sitt öde på Hamngatan. Hon var smärt och smäcker, och rörde sig med en grace, som ställde hans dittills så dyrkade Anna-Lisa totalt i skuggan. »Hon eller ingen», tänkte Anderblad, men beslöt samtidigt att det första alternativet skulle bli hans musik. Just då hälsade en av hans bekanta på henne och blev ögonblickligen huggen i kragen av Anderblad.
Han gick Hamngatan rakt fram och vek av in på Västra Trädgårdsgatan för att undvika de stora, larmande stråkvägarna. Likt en brottsling, som varje ögonblick kunde vänta att bli gripen och släpad i fängelse, smög han sig fram tätt intill murarna av de gamla släta, grå aristokrathusen. Till vänster låg Jakobs kyrkogård, tyst och tom, vit av den nyfallna snön.
Men han funderade mycket över Äppelboms påstående. Dagen därpå träffade han Kerstin som vanligt för att promenera en stund. De gingo Östra Hamngatan och när de hunnit till Hallbergs stannade Kerstin. »Kom nu, ’fästman’ lilla, så få vi se om de ha några vackra förlovningsringar i fönstret.» Sven kom genast. »Ska’ vi gå in och köpa ett par», sade Sven, »bara för att bräcka Äppelbom?»