United States or Lebanon ? Vote for the TOP Country of the Week !
Lyckligtvis uppfattade publiken icke Karlsons opinionsyttring för vad den verkligen var, så att han kom levande ut. Jag tjöt inte. Jag var upptagen med att räkna ut hur mycket jag skulle ha kvar när jag betalat Karlson hans tio pund. Resultatet var sorgligt, men jag betalade och lät honom leda mig ut, halvt vanmäktig.
"Och jag ångrar djupt, att jag någonsin tog ett par vantar på. Jag skall aldrig göra så mer! Fast jag har nog haft nytta av det en eller annan gång." Karlson kände på mina biceps. "Ja", sade han. "Utan den konsten vet jag inte hur du skulle ha klarat dig. För min del, så får jag alltid vara i fred. Det syns på en karl när han har jättekrafter."
"Nej", sade Karlson. "Vi ska sitta alldeles intill. Skall man se det, så skall man se det ordentligt, så att man slipper att göra om det." "Hm, ja, javisst!" sade jag. "Men de där fina platserna gå nog åt tidigt. Femshillingsplatserna äro så många, så dessa kan man ju alltid få." "Jag tänkte så jag också", sade Karlson. "Så jag har ringt och reserverat två fempundsplatser." Fempundsplatser!
Men ingen Karlson var nere. Och ingen annan heller. Jo, en hel del andra personer voro ju nere, för all del, om jag skall säga som sanningen är. Hela Kings Cross var full av folk, och gatan där utanför av caber och automobiler och omnibusar, vilka senare omsorgsfullt dolts under några miljoner reklamskyltar, men ingen tycktes ägna någon egentlig uppmärksamhet åt min person.
Vi togo på aftonen Undergrounden till Shepherds Bush. Karlson var dyster. Hela hans inre uppreste sig mot att betrakta en prisboxning. Jag var också rätt dyster. Jag hade lovat betala biljetterna. Och på sistone hade jag funnit att dessa voro ganska dyra. Från 200 kronor nedåt. "Vi ta väl en plats rätt långt borta", sade jag. "Så slipper du lida allt för mycket av det råa skådespelet."
"Sablar!" skrek jag till och förde handen mot byxfickan. "Jag har glömt min portmonnä." "Det gör ingenting", sade Karlson älskvärt. "Jag har en hel del pengar på mig, så att jag kan lägga ut." "Tack", sade jag. "Du får igen pengarna i morgon." Men i mitt stilla sinne tänkte jag: "Du får aldrig igen dem." I detsamma kom jag att föra handen till västfickan, och det klack till i mig.
Jag uttalade min oförställda beundran för detta snabba avancemang, ty jag minns ganska tydligt hur min vän för sex år sedan kasserades vid beväringsinskrivningen. Därifrån for jag till legationen för att höra mig för om Karlson. Jag fick träffa envoyén själv, och han mottog mig med diplomatens vanliga förbindlighet.
"Nu vet jag visserligen att din egen ställning är förtvivlad men, bli inte ond, kära Karlson, skulle du möjligen, jag säger möjligen , utan obehag för dig själv kunna undvara ett eller annat av de där punden, som du fick av mig för tre veckor sedan. Jag skall nämligen hem, och fastän jag är en utmärkt simmare, en av de bästa jag känner, så vill jag inte gärna simma över Nordsjön.
»Ja, adressen se ni, och namnen....» »Tillåt oss! Bergman och Jonsson!» »Alma Karlson och Maria Anderson.» Så skildes sällskapet för att träffas dagen därpå. Alma Karlson var husjungfru i Mauds och Fannys hem, gammal trotjänarinna, ilsken, ogift och följaktligen manhaterska.
Det var mycket angenämt. Hennes man grep med entusiasm mina båda händer och tryckte dem kraftigt, och mina ögon tårades, dels av rörelse över detta hjärtliga välkomnande, dels därför att Karlson är ganska stark. "Välkommen, välkommen, gamle barndomsvän", ropade Karlson. "Detta är alltså anledningen till att remissan inte kom. Du kommer med pengar, min käre, käre bror!" "Nej", svarade jag.