United States or Palestine ? Vote for the TOP Country of the Week !
»Majken», sade han. »Det är en sak som jag vill tala med dig om. En viktig sak.» »Det var lustigt!» sade Majken. »Nej, det är alls inte lustigt, utan det ramaste allvar.» »Skall du tala allvar. Nej, hör du!» »Majken, jag älskar dig!» »Vad gör du, sa’ du?» »Älskar dig!» »Jaså, gör du det?» Det där lät inte vidare uppmuntrande men Anderson fortsatte ändå. »Jag har älskat dig länge, Majken.
Skymningen föll på, det tjänade ju till ingenting att söka så här dags på dagen, så mycket mindre som det var strömt och hon säkert flutit utåt. Om morgonen återfanns hon. Hon hade förvarat silfverhjärtat väl, och det var med stor möda man kunde få det ur hennes hand. Några dagar senare satt Anderson i svarta söndagskläder vid sitt arbetsbord och småsjöng en ynklig visa.
Att soffan endast rymde fyra personer generade inte på minsta sätt fru Anderson. Hon slog sig ned ändå, och som ingen av de tre andra massiva resandena gärna ville ha henne i knät makade de sig och beredde en liten plats, som fru Anderson snart genom energiska bemödanden lyckades göra fullt tillräcklig. När tåget kom fram till Göteborg kunde kammarherre Rosenhane icke återfinnas.
Hade du inte fått alla de många barnen, så...» »Kära Anderson, inte ä' det värdt att klaga för det, Gud lägger inte på en värre än man ska ha. Men sant ä' det, Lisa kom för tidigt och ä' klen. Hon ä' ett öfverloppsbarn, så lite som hon kan göra; och tjänst kan hon väl aldrig få. Fast snäll ä' hon. Det är ynkligt så god hon ä'. Unnar sig ingen mat för att di andra ska få.
Anderson suckade. »Det går så mycket åt, och det frestar hårdt på en stackars arbetare. Har jag nånsin något roligt, jag?
Hennes vänner i Helsingfors hade lärt henne en hel del sådan »bildning». Ulf och Lundberg och Lemke och Anderson. Belästa herrar, riktigt bildade gossar! De hade haft moderna böcker, de visste minsann hvad som »rörde sig i tiden». Magister Lundberg, som sjelf skref i en tidning, hur lärd och klok var icke han! Hade hon ej varit hans väninna och fått »bildning» af honom!
»Det gör väl inte något», svarade fadern, »inte behöfver hon gå och tro att hon ä' någon rar skatt för oss fattiga stackare att dras med Man har fått dem för sina synders skull, ja Herre Gud, det har man.» »Du talar så styggt, Anderson», sade modern, »skulle en inte veta att du har hjärta, kunde en tro du ville åt ditt eget barn, för det ä' hon...»
Det bästa råd, som det står i min makt att ge er, är att odla er lust för läsning. När jag som pojke i ton-åren bodde i Allegheny City, förklarade öfverste Anderson , hvars minne jag alltid skall vörda, att han hvarje lördags afton ville låna ut sina böcker han ägde ett par hundra till gossar och ynglingar.
Anderson var emellertid en belevad man och blev därför inte ohövlig, utan lyfte artigt på hatten och sade: »Förlåt! Min herre har visst tagit fel käpp?» Den andre tittade på käppen. »Det tror jag inte», svarade han. »Men det tror jag», svarade John med eftertryck. »Den där käppen är nämligen min.»
Hon såg ut som vanligt, intet kunde drifva henne ur det välsignade lugn, som kommit öfver henne och som omgaf hela hennes varelse liksom luftlagret omger jorden. »Herre du välsignade Gud», suckade Anderson, »att hon också skulle gå och dö för det där gamla hjärtats skull, som inte är värdt sextio penni, det var nu också ett Herrans eviga öde.
Dagens Ord
Andra Tittar