United States or Peru ? Vote for the TOP Country of the Week !


Ja, går vi. De reste sig upp och kommo ut i rummet med bakelsedisken. Stellan gick direkt mot dörren, medan Rose betalade. Men ute gatan, genom fönstret, såg han, att hon betalade med portmonnä . När hon kom ut frågade han: Va va för ena där inne? Några gamla käringar. Varför frågar du det? För ingenting. Jo, de gör du visst. Du skäms för å i sällskap med mig. Ja vet de nog.

"Sablar!" skrek jag till och förde handen mot byxfickan. "Jag har glömt min portmonnä." "Det gör ingenting", sade Karlson älskvärt. "Jag har en hel del pengar mig, att jag kan lägga ut." "Tack", sade jag. "Du får igen pengarna i morgon." Men i mitt stilla sinne tänkte jag: "Du får aldrig igen dem." I detsamma kom jag att föra handen till västfickan, och det klack till i mig.

Han spelade mycket och förlorade oftast, ehuru han icke ville erkänna det; hans slätrakade, barnafromma ansikte lyste alltid av den vinnande partens stilla lycka. Om han skulle vända sig till modern? Det vore endast att göra henne onödiga bekymmer. Icke kunde man heller med tom portmonnä under dessa skimrande vårdagar. Tomas lånade trettio kronor av Hall. Ja, våren...

Herr Söderberg, sade Tor och vi bockade oss för varandra. Söderberg är en gammal vän till mig, vi äro skolkamrater, sade Tor, och nu kom han hit i kväll för att sälja några vykort, det har gått dåligt för honom. Jag kände i fickan efter min portmonnä nåja, ett par vykort kunde man ju köpa, det var Tors gamla skolkamrat. Jag tittade karn.

Min portmonnä var borta. Jag hade verkligen glömt den hotellet. Jag mindes mycket väl att jag lagt den ifrån mig byrån i mitt rum och inte tagit den med mig. Min själ fylldes av salig glädje, men det varade inte länge. "Jag såg att du glömde den, gamle vän, och stoppade den i fickan", sade nämligen Karlson och räckte ut sin hand, i vilken min portmonnä, stinn och späckad, vilade.

Inte glömmer man sin portmonnä hemma, om det finns något i den! Tomas brydde sig icke om att försvara sitt påstående. Recke tog ett par cigarrer ur sitt fodral och stoppade i bröstfickan Tomas. Därefter följde han med ett stycke uppåt Östermalm. För resten kan du mycket väl låna en tia om du har lust, sade han de skildes. Tomas tackade och lovade att lämna igen den snart som möjligt.

Hon hade kysst honom, hon hade bjudit kondis. Det var inte som det skulle vara. Och hade hon betalat med portmonnä . Nej, det var inte som det skulle vara. Han hade kommit in i en circulus vitiosus av frimärken och bakelser, vilken han ej kunde se något annat slut än katastrofen. Det vill säga: han såg den ej. Men han anade den, kände den.

Tomas, som var lättrörd och ännu icke hade sett mycket av nöden, tog gång gång upp sin portmonnä, medan Hammer satt oberörd som en bild med ett kallt småleende över den andres frikostighet. Skriver du aldrig något nu för tiden? frågade Tomas slutligen tystnaden började bliva långvarig. Hammer dröjde något med svaret, som om han fann frågan svagt motiverad.

Att inte ha en cigarr att röka till kaffet ovanpå middagen, det var ungefär som att ha tandvärk. Han gick just förbi en cigarrbutik, där han brukade handla rätt ofta. Om han kunde in som vanligt och be om en cigarr och sedan låtsa som om han hade glömt sin portmonnä hemma... i fickan en annan rock.

Han kunde nästan svära att det var kabeljo till middagen i dag också, oaktat han icke kunde erinra sig att de hade haft det sedan han var barn. Biblioteksgatan mötte han Anton Recke. Han gick genast över till honom och bad honom lägga ut femton öre till en cigarr; han hade glömt sin portmonnä hemma. Ä, ljug lagom, skrattade Recke.