United States or Suriname ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men han funderade mycket över Äppelboms påstående. Dagen därpå träffade han Kerstin som vanligt för att promenera en stund. De gingo Östra Hamngatan och när de hunnit till Hallbergs stannade Kerstin. »Kom nu, ’fästman’ lilla, så få vi se om de ha några vackra förlovningsringar i fönstret.» Sven kom genast. »Ska’ vi gå in och köpa ett par», sade Sven, »bara för att bräcka Äppelbom?»
»Det skall jag visst låtsa», svarade Sven beredvilligt. »Det är inte svårt alls.» »Och ... och så skall jag låtsa....» »Att ni är förbaskat kär i mig, ja! Det är jag med om. Så ska’ vi träffas och möta Äppelbom och bräcka honom. Utmärkt! Kom så gå vi till Bräutigams till att börja med.»
»Genera er inte för mig», uppmanade han, men han tänkte: »Hon kan väl i jösse namn inte vilja vigga. Och jag, som bara har sju och sexti på mig.» Men det var inte det hon ville. Efter diverse hostningar och en mästerligt gjord rodnad började hon: »Ni känner ju Karl Äppelbom!» »Ja, fy tusan!» »Ser ni, han och jag, hm....» »Jasåå! Han och ni, det hade jag ingen aning om.»
Ett par dagar senare träffade han Äppelbom och gjorde honom sällskap ett stycke. »Jag ser, att du går och drar med Kerstin Johnsson nu för tiden», sade denne unge man. »Retar det dig?» frågade Pehrsson vänligt. »Nä, inte alls. Vad angår det mig?» »Du har ju ränt efter henne så förbaskat förut, har jag märkt.» »Jag? Känner henne knappt. Men hon kanske har varit intresserad av mig.
Det håller jag inte alls för otroligt.» »Det gör jag!» svarade Sven ilsket. »Efter vad hon sagt om dig.» »Vad har hon då sagt, om jag får fråga?» »Att du är den störste idiot hon känner», upplyste Sven mera beredvilligt än sanningsenligt. »Hon känner ju dig!» anmärkte Äppelbom icke utan hetta. »Ja, men du är den störste idiot , hon känner, har hon sagt.» »Det är lögn!»
De gingo, och på Östran mötte de lyckligt nog Äppelbom, som inte alls såg svartsjuk ut, och kommo överens om att han var bräckt. Från kondis gingo de på bio för att se Titanics undergång, och där, när »dödshymnen» spelades, böjde sig Sven R. Pehrsson, gammal syndare som han var, mot Kerstins öra och viskade: »Närmare dig! Ännu närmare dig!»