United States or Cook Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !


Ante hade när icke fått upp dörren för den förfärliga västanstorm, som sopade fram och röt som tusen vilddjur, in mellan bergen. Snö bar stormen med sig snö, man icke kunde hålla ögonen öppna och se hvad man hade framför sig, knappt se handen. Gråhund hade krupit in förstugukvisten, men med ögon och öron spända ändå.

Den både klöste och fräste, huru lugnande Maglena än talade till den. Det gnällde i dörren till storstugan, till höger i förstun. Nu stod det ej till att hålla katten. Med ett tjockt skrän slet den sig lös och flög som ett skott ifrån Maglena, ut gården. En pojke af Antes storlek kom slängande ut trappan följd af en gråhund.

Gråhund därifrån skällde också, som om han ville äta upp dem allihop. Nog hade det kanske varit bättre för dem att dra iväg till någon af storgårdarna, hvilka rödmålade med hvita knutar lyste fram i snön. Men det såg tryggt och hemlikt ut med den lill'gråstugan uppe under berget, att de utan vidare gingo dit. Gråhundens skall förstodo de väl.

"Bara smått folk i alla fall, valpar, att sägandes så'na torde inte kunna skada folk eller gård ." Han höjde hufvudet, gläfste meningslöst fast plikttroget, såsom en samvetsgrann gråhund alltid gör det. Men fick han väder af geten, fick ögonen Gullspira, som skymtade fram med hufvudet mellan kälkstabbarna och Anna-Lisa. "Jaså, det var en annan sak! Inte vanligt folk.

Ett så'nt där missfoster med horn, utan svans, och med ögonstenar som stodo längden i stället för runda i hufvudet, hon skulle ligga inne hon, en fin gammal gråhund, som skyddat gården natt och dag och som dragit husbonden ur tusen faror, han var drucken och inte kunde reda sig, fick ligga ute. I ett så'nt väder till, ingen borde kunna köra ut ens en hund.