United States or Uruguay ? Vote for the TOP Country of the Week !
Källan åter bad en bön och sade: "Gosse, hvarför skulle du mig straffa, Grumla opp min bölja, dika ut mig Och förtrampa mina blomsterbräddar? Jag är ju en vattnets dotter endast, Har ej blod och har ej varma pulsar, Älskar ej och älskas ej tillbaka. Värre är att i ditt eget hjärta, I ditt eget hjärtas varma källa Flickans minne sällan varar längre, Än hon står i fägring för ditt öga."
Jag känner, ej äro av livet många stunder igen, i ålderns morgon jag slocknar; likväl är döden ej tung, ty kvalen stillas av döden. O, att du älskade dock finge dröja längre i världen! Nu i en enda själ vi dö förenade båda. De tårar, den olycklige gjuter, grumla vattnet, och bilden synes med tynande drag. Då
Tusen gånger har min flicka redan peglat i din blåa famn sitt anlet; Men du vårdar ej den hulda bilden, Du förvarar ej min flickas anlet. När hon bortgått, flyktar äfven bilden, Och jag söker den förgäfves sedan. Skall jag straffa dig, du onda källa, Grumla opp din bölja, dika ut dig Och förtrampa dina blomsterbräddar?"
Flickan satt vid bäckens strand, Tvådde sina fötter där; Sjöng en fågel ofvanför: "Flicka, grumla bäcken ej, Himlen syns ej mer i den!" Flickan slog sitt öga opp, Talade med tårad blick: "Sörj ej öfver bäcken, du, Bäcken klarnar snart igen.
Därmed ansåg Sven, att bröderna hade fått bräckan, och lät dem icke vidare grumla sin lycka. Han var så allvarlig själv mitt i sin glädje, att han icke förstod, hur någon människa kunde skämta om en sådan sak, och därför gjorde han heller ingen hemlighet av sina förhållanden.
När du såg mig stå en gång Vid en ynglings sida här, Du till honom tala bort: Grumla icke flickans själ, Aldrig skall den klarna sen, Aldrig spegla himlen mer!" På den lugna skogssjöns vatten Satt jag hela sommarnatten Och för böljans tropp ur båten Slängde tanklös ut försåten.
Det skulle grumla din lycka, sade Rakel med rösten av en sierska. Karmides svepte manteln omkring sig och lämnade sitt offer. Hon satt orörlig vid bäckens strand i grannskapet av pilgruppen, så länge Karmides ännu kunde skönja henne genom nattens mörker. Regnet föll nu i strida strömmar, och vinden suckade i den gamla förfallna muren, som skilde den öde platsen från Piræiska gatan.
Narkissos törstande, det är människoandens trängtan efter kunskap och ljus. Narkissos nedlutad över källan, det är människan, i vars själ idéernas värld uppenbaras. Källan, som ingen herde, inga hjordar, inga fallande grenar grumla, är visheten. Spegelbilden är idealet i sin gudomliga, ovanskliga skönhet, uppenbarat för den dödliges blick.
Det var något vida mer. Det var denna lugna, tysta harmoni, som kommer mellan människor, vilka lidit tillsammans och övervunnit, en lycka, som ingenting kan grumla och ingenting förstöra, därför att den vuxit sig oupplösligt samman innerst inne i två människors hela väsen. Vi visste under denna tid, att vi ingenting önskade, ingenting begärde, utom det, som vi redan ägde.