United States or Martinique ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ty höbärgningen stod för dörren och med den följde något af fest och rutsch, af lif och arbetsglädje. Men ännu hade den icke börjat. Ännu voro korna kvar oppe vid fäbodarna. Ante och Maglena, hvilka hade dragit sig ifrån bygden, hörde och såg både kor och getter, där de nu gingo skogsstigarna fram mellan fäbodarna. Hunno de fram till en sådan innan kvällen var det godt.
De voro rädda att björn rifvit henne, för det hade sports, att man sett en ungbjörn på skogen och en kunde inte veta om han nöjde sig med blåbär eller redan tagit vana af att smaka blod. "Det var min ko", sade Elsa. "Jag har fått mjölka henne alla dagar medan vi varit i fäbodarna, och hon slickade mej och sprang efter mej hvart jag gick. Jag sörjer Gullstjärna förfärligt."
Mamma som ju inte skulle komma till fäbodarna förrän söndagen på kvällen. För henne så väl som för hennes fyra systrar Angela, Ingegärd, Gertrud och Viva, hvilka äfven nyss stigit upp, var det ju ännu så godt som morgon. Emellertid fick Elsa "Rofvorna", de alltid oåtskiljaktiga Ingegärd och Gertrud, med sig.
Kalle och Sara voro påtagligen i sällskap, och så hade de väl följts åt hela dagen. Rofvorna tyckte att sådant var bra underligt och att det hade varit mycket rättare och bättre om åtminstone Sara stannat vid fäbodarna tills hon fått dem alla ordentligt vakna, om det också behöfts hela dagen därtill. Ute i skogen gick prästen helt allena.
"Ja, och de är ju de jag sir och vet och säg", fnyste Maglena förtrytsamt, "och jag fick dansa me bruden och fick tolf skilling." "Jämmerligen heller så roligt de va' till att få si nån' från fjälltrakten. Jag längtar så farligt dit ibland, hälst nu på sommarn. Förr bruka jag ju stå för kräken i fäbodarna våra, den här tiden."
Sara tackade Kalle som om han hade räddat kon fastän Elsa försäkrade henne att Ante och Maglena ensamma gjort det. Hon anförtrodde sina nya vänner, att Sara var så svag för Kalle så det inte fanns något på jorden som hon inte trodde att han förmådde. Precis så där hade Annika, deras förra fäbopiga varit med Abraham förr i världen och de voro gifta nu. Kalle hade kommit till fäbodarna just nu.
"Och de äro så glada och slickas till tack. Usch, usch, usch! Och vi ha' bara sofvit. Och det är nästan sista dagen i fäbodarna. Just som om vi inte kunde sofva så mycke som behöfs hemma, under skoltiden." "Ja, fy så rysligt, och så alldeles ohjälpligt", suckade Ingegärd.
Han hade därvid så när sprungit omkull Anna Dea, som brådskande var på väg ut att jaga barnen in och till sängs. Anna Dea, barnpigan i prästgården följde till deras outsägliga missräkning med de till fäbodarna anlända gästerna.
Hon ropade fram den ena af dem, sin mamma, hvilken genast fick del af att hon här uppe i fäbodarna vunnit en sån "bästa vän", som aldrig skulle få gå bort från henne. Nu, sedan predikan var slut och "prästen" flytt till skogs blef det lif och rumor bland alla barnen. Elsa, äldsta dottern i prästgården, till hvilken fäbodarna hörde, blef ganska illa till mods då hon så här tidigt fick mor i sikte.
Korna och getterna skulle ju drifvas hem till slåttertiden, och fäbodarna stängas till för flera veckor. När, på sommaren folk och kreatur skulle dit upp igen hade barnen redan börjat sin läsning och skolundervisning. Inte tal om att då få göra någon fäbodvandring, än mindre få stanna där uppe. Men nu var bäst att slå ur hågen alla sorgliga tankar, på läsning och instängdt lif.