United States or Micronesia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Kamraterna hade så pass ofta besökt teatrar, att de kände de medspelandes skyldighet att vara sten döfva för hviskningar, som höras öfver ett helt »hus;» men hvarken kandidaten eller Hertha kunde hindra ett starkt anfall af svaghet i fötterna, hvilket försatte dem båda i ett tillstånd af tyst hemlighetsfullt raglande.
Hans röst förnams, lik dånet af åskans vagn, När öfver dofva, kvalmiga dagen I nattsvart moln den blixtrande åker fram Och väcker ur blytung dvala en värld. En storm var kommen öfver en lättsöfd sjö, I glada böljor höjdes den åter; En damm var bräckt, och yr med fördubblad kraft Ur fängelset bröt en jublande flod.
Mark. 1: 21-34. Minnesvers : Mark. 7: 37. Och de häpnade öfvermåttan, sägande: Allt har han väl beställt: han låter både de döfva höra och de stumma tala. Barnavännens anmälan för 1905. Tjugondeandra årgången, 432 sidor, 150 fina teckningar, Redigeras af J. B. Gauffin, Uppsala, under medverkan af flere inom vårt land kände söndagsskolmän och barnavänner;
Pelle hade nemligen fått ett märkbart intresse för den lilla blifvande studentskan fröken Johnsson; och som hon var oskiljaktig från den äldre kusinen hade de fyra kommit att sluta sig samman och bilda kotteri, under den döfva tantens moraliska hägn. Mötesplatsen var Pelles motiv nere i Bansvik hvarje middag mellan 12-2.
Han föresatte sig att dansa med lärdomsljuset för att se hur pass beundransvärd hon kunde vara. Han gjorde sig inga illusioner. När han med fröken Johnsson under armen kom ut på verandan, hade den döfva tanten redan varit framme och vippat Alma in i sin röda schal. Pelle satt och underhöll henne; och William med dam sällade sig till sällskapet.
Skottet skulle alltid döfva så mycket, att jag kunde hinna ge honom ett till. Men skjuta bakifrån? Se honom vända sig om, bitter, hatfull, döende denna människa, för hvilken jag krupit i stoftet som en hund nej det var för vidrigt. Om morgonen satte jag mig att arbeta innan klockan var sju. Och dagen gick. Men på kvällen bröt lifsledan åter våldsamt fram.
Första gången han hörde i denna djupa, dofva klang om natten föll han i fross-skakning och grät. Huset vaknade alltid. Elden är lös! hördes någon hviska. Hvar är det? Man räknade slagen och så somnade man igen, men han somnade icke. Han gret. Då kunde mor komma upp, stoppa om honom och säga: Var icke rädd, Gud bevarar nog de olyckliga! Det der hade han icke tänkt om Gud förr.
»Di sofver som va di döda», ropade hon, »och det fast här finns herrskap, som ä' mycke' finare än guds änglar i kyrkan! Hör, hör! Vak upp dammen, vak upp husbon', vak upp, ska di få se annat.» »Skrik inte så högt», förmanade häradshöfdingen, »vi gå vår väg, låt dem sofva!» »Di ä' döfva som stenar», tröstade hon, »och dammen är blind till. Men nu ska di opp, om di så någonsin ska opp.»
Det smög sig öfver henne en känsla af att hon talade för döfva öron och till sist kom det så svagt och hopplöst: »Om du bara håller af honom med den minsta lilla gnista så måste du ju förstå, att allt hvad jag sagt dig, allt det elaka och orättvisa allt har sin rot i min gränslösa kärlek till honom; och den gemensamma tillgifvenheten borde » Nu kunde hon icke fortsätta längre.
"Herre, jag tackar dig, för att du har tagit dig af mitt barn, när jag själf öfvergaf det för att döfva min egen sorg och smärta!" utbrast han. Från denna stund stannade min älskade far mera hemma. Han skötte sina gods och lefde blott för sitt enda barn och för att vårda det frö, som Anna, hans fattiga tjänarinna, hade lagt ner i barnahjärtat." Här tystnade farmor.