United States or Niue ? Vote for the TOP Country of the Week !
En höst hade jarlens nya husfru rest till Sönderjylland, och sönerna beslöto att samlas i den nybyggda hovgården vid Bjälbo för att förströ den gamle. Den låg ett stycke från kyrkan i en lund nere vid den vassrika Tåkern. Första dagen sovo alla ut efter resan. Den andra åto de sig mätta efter sovandet.
Dåliga svenner, som inte tänka på att medföra sådant. Se här, Valdemar. Bågar och pilar, det finns det åtminstone, och i dagningen gå vi på jakt. Ni tro, att allt blir lugnt, bara man ser blod, svarade Valdemar och tog bågen. Den gången då Valdemar och Jutta redo bort från skogsladan vid Bjälbo, stod Yrsa-lill drömaktigt och tyst länge kvar och såg efter dem.
De mindes sedan gammalt, att det ingalunda var någon lek utan brukade sluta med ett sådant skriande, att det hördes från gård till gård. Ett mörkt och tungt väder med isande blåst hade också rått under hela fastlagen, och sinnena blevo hårda. På skogsvägen öster om Bjälbo kom en flock bergsfolk från Stålberget i det avlägsna Järnbärarland.
Men det blev icke mycken vila, ty hennes danska småtärnor och många av Valdemars svenner efterskickades från Bjälbo och anlände flockvis under hela natten. Dörren gick oupphörligt upp, och de unga människorna kommo in snöiga, muntra och hungriga. Då det därför blev mer talande och skrattande än sömn, bröt man upp tidigt.
Å fy, att komma till mig med en sådan smuts! Har du då ingenting annat att säga mig...? Hur går det min vän, den gamle lagman Algot? Han är försvunnen sedan länge. Han fick hat mot dig på Bjälbo och läser nu lag för sina västgötar. När tid blir, tör du nog möta honom. Och Hulv Skumble, bergmästaren, som kom med järnet? Han har gömt sig i skogarna och skyr att se människor.
Bergmästaren tänkte på hennes makt och hur det var genom giftermålet med henne, som Folkungarna återfått Bjälbo från Ulvungarnas ätt. Men Folkungarna voro ju av dvärgabörd, och de hade lärt henne ondska och sejd.
Valdemar flyttade kring på olika gårdar allt efter olika årstider, men jarlen trivdes bäst på sitt Bjälbo. Han var dock mån, att allt skulle ställas efter utländsk hovsed, och när han kom på gästning, mångdubblade Valdemar prakten för att behaga honom. Jarlen satt då vid hans vänstra sida och bar också en guldkrona liksom han, fast oansenligare och lägre.
Hur väl mindes hon icke leken på tunet vid Bjälbo, när hon icke kunde motstå att räcka Folke handen, just därför, att han med sin skygghet var så olik henne själv och de andra. Den handtryckningen var det enda. Och ändå nitade den en kedja mellan dem, som åren icke förmått slita. De långa åren! Nej, de hade ilat. Var fredag hade hon gisslat sig i kapellet, vänd mot öster.
Vindspelet knarrade över tunnan, och björnen, som drev det, sprang inne i hjulet med tungan utanför käftarna som en varm gårdvar. Det hamrade och knackade vid alla malmhögar, och elden i hyttorna lyste på röken. Då, just då, kom budet från Ingrid Ulva på Bjälbo att hon genast ville utfå sin andel av järnet. Och med järnet skulle det följa dugligt folk, som hon kunde ha nytta av i sin egen bygd.
På ett bräde bar hon framför sig den solrunda såkakan, som sedan skulle gömmas i kornkätten och vid såningstiden klyvas med plogbladet. Sol, sol, lys på oss för Guds kärleks skull! sjöng hon och satte såkakan mitterst på bordet, ty den var det heligaste skådebrödet och bakad med mjöd och månbelyst rimfrost till god årsväxt. Men när blev det icke god årsväxt på det rika Bjälbo?