United States or Kazakhstan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Kommen och hören! Varför skall örat vara fäst vid huvudet? Slit av örat, dumma människa, och spika det på ditt bröst .... Dessa ord utgjorde inledningen till en av de förvirrade straffpredikningar, med vilka han plägade skrämma ensliga vandrare, som nalkades pelaren i olämplig tid. Men Simon hann ej fortsätta, ty han avbröts av en välkänd röst, som ropade: Fader Simon, du skall icke vredgas.
Dessa modiga sanatorie-troende tyckte dock efter slutadt förhör, att vi fem vandrare voro ena värre dödsföraktande våghalsar, som, utan manligt beskydd, vågade oss upp på öde fjellstigar emellan fäbodar och sätrar. »Ni kunna ju råka ut för vilda djur!» menade de. Våra två kamrater läto höra ett diftongfritt Å! i tviflande tonart.
På den högsta skogsåsen ledde en bred stig, och där kommo två vandrare. Deras jämna och tunga fotsteg på den frusna marken hördes vida omkring, och fast de hade gått ända från Lödöse på den västra kusten, tycktes deras brådska och otålighet växa med vart andedrag. Det var de båda Folkesönerna, och ännu buro de sina präktiga väringekläder.
Skaror af vandrare skymtade fram. Bland lundernas stammar Glimmade stundom en duk och försvann med den skyndande tärnan, Medan en annan fyllde dess rum med växlade färger. Tyst var vinden, en fläkt ej rörde sig. Hjordarnes klockor, Kärlekens smältande sång, från ensliga stigar besvarad, Hördes ur dalarna blott, och ibland till de döende ljuden Fogade ljuft vallhjonet en ton, mångdubblad af eko.
Under det att de samtalade med hvarandra, nalkades Jesus och gick med dem. De kände icke igen honom, säkerligen mest därför att de voro så upptagna med sin sorg och saknad, att de ej närmare gåfvo akt på hans utseende. Emellertid talade Herren så skönt och anderikt till dessa två vandrare, att deras hjärtan blefvo tröstade. Till sist går han med dem in i ett hus och sätter sig till bords med dem.
Han satt allena nu. Sin hand han räckt Nyss till god natt och lämnat sina kära, När plötsligt han, ur hvilans drömmar väckt, Såg dörren öppnas och i snöhöljd dräkt En vandrare hans bonings skygd begära. Han såg och såg. En rysning genomfor Hans hjärtas djup, när han den komne kände.
Jag är i dag en profet, och ingen tror mig; jag är i morgon borta, och ingen minns mig. Kanske skall efter långa tider någon enslig vandrare stanna om kvällen på bergen vid Pojo vik, tänka på någon gammal saga ifrån sin barndom och säga till sig själv: här vandrade i forna dagar en man, som trodde sig kunna läsa Guds skrift på himmelen.
Christineberg, så vilja vi kalla malmgården, låg ännu ensligare än huset på Norrtullsgatan. Gråbergsgatan var icke stenlagd. Endast en ensam vandrare kunde der ses en gång i timmen, och vagnsbuller var en händelse, som lockade en till fönstren att se hvad det var. Huset låg inne på en trädbevuxen gård och liknade en prestgård på landet.
På högaltaret, som höll på att siras med uthuggningar och små pelare, låg stendisken skjuten åt sidan. I mitten var en lång fördjupning för reliker. Kyrkvaktaren höll bara en liten sidodörr öppen. Så snart ett större sällskap närmade sig, sköt han igen den. Men då och då släppte han in en vandrare, som gjorde ett särskilt tecken. Det var jakobsbröderna.
Här gäller att rädda vetet, medan ogräset uppryckes att förbrännas i evig eld. Upp och rusten er till högtidlig procession! Tagen kors, hostia, dopfunt och relikskrin! Upp! Munkarne reste sig darrande. En fjärdedels timme därefter skred tåget ur klostret. Den främmande mannen visade vägen. De enskilda vandrare, som mötte det, kastade sig till jorden.