United States or Eritrea ? Vote for the TOP Country of the Week !
Dessa modiga sanatorie-troende tyckte dock efter slutadt förhör, att vi fem vandrare voro ena värre dödsföraktande våghalsar, som, utan manligt beskydd, vågade oss upp på öde fjellstigar emellan fäbodar och sätrar. »Ni kunna ju råka ut för vilda djur!» menade de. Våra två kamrater läto höra ett diftongfritt Å! i tviflande tonart.
Då hade han, naturligtvis i samma satiriska tonart, blott gjort förberedelser och måst stanna vid de giljareqval, som heta svartsjuka; nu brister honom tid ej mera, och han ämnar utföra sitt ämne. Kommer så en målning af den svartsjuke: »Hans vantro är så stor, Att han för boleri förtänker jungfruns bror. Leksystern sjelf kan ej väl undfly hans misstankar.
Vi hafva här Lucidors åsigter om adeln han har ofta intresserat sig för ämnet och ej saknat anledning dertill och framstälda inför detta höga sällskap i samma tonart, som han troligen begagnade på källaren, då han diskuterade inför sina lyssnande bekanta. Här förekomma dock ord om adeln, som äro det skönaste loford, den någonsin i Sverige förtjenat:
I allmänhet kan man säga, att författaren, som mindre än vanligt lyckas vid teckningen af det naiva, det rent och osminkadt naturliga hos personer inom den första stationen af bildning, här velat slå an just de strängar, som i människohjärtat äro mest ursprungliga, och detta i en tonart, som för dem är mest egendomlig. Stycket, som eljest är ganska kort, kallas Vargens dotter .
Men nu icke ett ord mer om rädsla och fara! Se upp mot himmelen! Där börja stjärnorna tändas. Var är din cittra, barn? Cittran låg på en bänk. Han tog och stämde henne och sjöng till hennes ackorder en täck, levnadsglad visa. Rakel lyssnade och log. Han började i annan tonart en sång om kärlek, kärlekssmärta, trohet i döden. Rakels blick var tårad, när han lade cittran bort. Vad? Tårar?
Väl äro vår Kyrkas psalmer att anses för barn af den Israëlitiska Lyriken; men i dem ingår dock det Christliga Elementet för mycket, för att de från den æsthetiska synpunkten kunde betraktas som "sånger i Zion." Ännu mindre kan den Europeiska Litteraturen uppvisa några Didactiska skaldestycken af den tonart som Hebreernes.
Stegen följde! Lundbom svor för sig själv, tills han slog stortån i ett trappsteg. Då svor han högt. Genast stannade stegen. Nathanael stannade också. Med den skadade stortån i handen och ett stort lidande avspeglat i de ädla dragen. "Är det någon där?" frågade en något darrande kvinnlig röst. "Nä!" svarade Nathanael i hastigheten. "Hjälp!" sade den kvinnliga rösten i rätt hög tonart.
Albert gick sannerligen utför och tog sig ett glas punsch. Mamsell! låt mig beskedligt få två glas till, och ställ dem på den här lilla brickan; jag skall bära dem själv, så besväras ingen. Skänkmamsellen, glad över en så mild tonart ifrån en förut så sträng resande, gjorde hastigt som befallt var.
Icke ens åsynen af det stora uppgräfda tusenåriga vikingaskeppet, med den deri begrafne vikingens ben, nu exponerade i glaslådor, kunde stämma våra känslor i någon högtidligare tonart, ändå vi tagit med oss två lefvande ångbåtskaptener, som ett slags jemförande åskådningsmateriel.