United States or San Marino ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han tvättade huvudet med kallt vatten, klädde sig så elegant, som uniformens snitt medgav, och steg slutligen fram för en stor väggspegel att ordna det övriga. De genom sin blekhet finhyllta kinderna, de stora, mörka och nu smäktande ögonen, det grant lockade håret: hela den bilden i spegeln såg ut som om han i sanning avancerat till fänrik.
Tills solskenet, om det var en vacker dag, föll in på sned genom rutan, började leka bland tapetens vissna blommor, klippte av hans bekymmer och lockade honom ut.
Jag bad att få bli lämnad i fred, då jag vädrade galgstreck. Nere hos värdinnan lät han förstå att jag var galen. De följande dagarna blevo lugna, och därunder fick jag tid att överväga. Hotande nöd, obetalta skulder, en otrygg framtid å ena sidan; å den andra lockade oberoendet, frihet att fullfölja mina studier, ett liv utan bekymmer. Och dessutom, en god idé är ju sin lön värd.
Hennes ljusa hår lockade sig neråt pannan, och de annars bleka kinderna voro fint röda af ifvern och sömnaden. Hon såg upp till mannen med lysande ögon. "Artur, vi få väl ha henne tills vidare? Du skall se henne. Hon ligger nedbäddad i en stor klädkorg ute hos Dordi." "Tills den som rår om henne låter höra af sig får hon väl stanna. Vi kunna ju inte kasta ut henne på landsvägen.
De unga damerna försvunno som rök dit fotogénkökets läckerheter lockade dem. Man begynte samtalet hviskande. Fru Bäck berättade hvad hon visste om Nadja. Fru Mäienen himlade sig och ville icke tro. Det var kanske till sist bara inbillning. Kära hjertandes, det är visst förtal! Det är svekomanerna, som ha spridt ut det. Nog är hon litet oförsigtig, men det är ju bara naturen.
Herr Lundstedt gick stolt som en riksmarsk sin gata framåt, lyfte på mössan och mottog damernas hyllning, vilken längre fram yttrade sig, enligt tidens enkla bruk, i penninganbud. Tjugofyra skilling, trettisex skilling ljöd det från fönstren, och här och där lockade en kaffepanna av nyskurad koppar.
Han gick och småpratade för sig själv, och Pudel följde honom, och när han kom ända bort till grinden, så stod den öppen. Då skulle han titta ut genom den och kasta en blick på världen, som lockade utanför, och då såg han överst på dikesrenen tvärs över stora landsvägen, hur de gula hästhovsblommorna lyste mot den gråa myllan, och så kravlade han sig över så gott hans små ben orkade.
De gamla stegarne, som ledde upp till klockstapelns högsta våningar, stadens enda observatorium, hade den ena gången efter den andra sviktat under tyngden af frodiga skeppsredare och bäfvande matronor, lockade upp i det obekväma tornet, en del af blott nyfikenhet, en annan af varmare och viktigare intressen; men all undran, alla eder och allt kikande oaktadt hade icke ett enda skepp låtit upptäcka sig utanför hamnen.
Den gamle prosten som stod med ryggen vänd mot Ada förstod ingenting av alltsammans. Han blev så gripen av församlingens underliga beteende att han sjönk ned på sina knän och läste en bön för dem som i sjönöd äro. Men Ada flög vidare. En dag såg man henne sitta på en gren i en tall. Man samlade sig nedanför och lockade på henne, men hon svarade icke. Hon satt bara stilla och gungade på grenen.
Men det kunde inte nekas, att hon var olik alla de andra flickorna, olik dem på ett sätt, han ej tyckte om, men som i alla fall lockade och hetsade. Dagen efter gick han tillbaka till Västra Storgatan under den gymnasistfashionabla halvtimmen. Han sökte efter henne. Han hade föresatt sig att han i kväll skulle stanna och tala med henne. Men hon visade sig inte.
Dagens Ord
Andra Tittar