United States or United Arab Emirates ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men härvidlag tycktes Sven vara oåtkomlig för både rättelser och förmaningar, och han stod så förundrad vid mammas häftiga glädje över att efter sådana utflykter återfinna honom levande, som om han förvånat sig över, att de båda kunnat tänka olika om någonting i hela världen. »Det var väl inte farligt», sade Sven. »Pudel var ju med.»
Bland annat stod där en vit pudel av porslin, som hade en tofs på svansen och bar en liten toffel i mun. Den var mycket gammal och tillhörde egentligen inte mamma. Ty pappa hade fått den av sin mor, och den hade varit hennes, alltsedan hon var två år gammal, då hon fått den av en gudmor.
Pudel visade häröver ingen högre grad av missnöje, än att han ibland såg förvånad ut över, varför allt detta egentligen skulle övergå honom, samt saktmodigt och fridsamt lade sig på annan plats i fåfäng förhoppning, att hans välvilliga plågoande skulle tröttna och låta honom vara i fred. Men kom Sven ut på gården, följde Pudel honom vart han gick.
Sven och Pudel hade i övrigt sina vägar för sig själva, och mer än en gång hade de satt hela huset i förskräckelse genom att plötsligt försvinna på de mest otänkbara vägar och sedan man hunnit förtvivla, om att någonsin mera få se dem vid liv, plötsligt uppenbara sig, som om ingenting hänt, båda lika förvånade över den uppståndelse, vilken de framkallat.
Pudel följde honom hela tiden, och närmade sig någon främmande, följde Pudel dennes åtgöranden med misstänksamma ögon, redo i varje ögonblick, ifall omständigheterna skulle fordra hans ingripande.
Han gick och småpratade för sig själv, och Pudel följde honom, och när han kom ända bort till grinden, så stod den öppen. Då skulle han titta ut genom den och kasta en blick på världen, som lockade utanför, och då såg han överst på dikesrenen tvärs över stora landsvägen, hur de gula hästhovsblommorna lyste mot den gråa myllan, och så kravlade han sig över så gott hans små ben orkade.
Då blev han glad på nytt, därför att han kände igen vägen, och därför att Pudel fnös, viftade på stubbsvansen och ville hem. Så började han plötsligt längta efter mamma; och så kom han ihåg de gula blommorna som han hade i hand. Långsamt och betänksamt gick han hemåt igen, och det kan allt hända, att Sven nu dunkelt erinrade sig att han inte borde ha gått hemifrån.
Och därför står jag nu också på deras sida som kasta en stövelknekt eller tegelsten helst en stor efter varje katt de få se. Jag förstår också dem som spotta då en katt går förbi dem det måste vara olycka att möta en katt, jag vet och har känt det. En gång bodde jag i ett hus där det fanns en svart pudel. Han var av äkta ras och hette Farao. Jag tyckte inte om honom.
Jag minns så väl min hustrus ögon, när hon betraktade denna scen. »Om du visste, hur mycket jag talar vid honom om dig», sade hon, när Sven äntligen tillät sin fader att släppa taget och lämna mamma plats. Alltsedan Sven var så liten, att han kunde röra sig, hade han varit Pudels intimaste vän och haft rättighet att göra med Pudel allt, vad han ville.
Mamma ville inte tala illa om Pudel, men hon försökte övertyga Sven om, att Pudel i alla fall inte var detsamma som en människa. Hon sade allt, vad hon någonsin kunde hitta på. Och Sven lovade med armarna om hennes hals, att han aldrig mer skulle springa bort och göra mamma ledsen.