United States or North Macedonia ? Vote for the TOP Country of the Week !
De överraskades mitt under sina böner, soldaterna nedrusade i deras underjordiska kyrka, tillfångatogo så många, som ej kunde smyga undan, bundo dem och släpade dem i fängelse.
Han talade till soldaterna: ett par klara, fyndiga och starkt patetiska ord, där »ära» och »fosterland» dominerade.
Till verket!» En halftimme förgick under detta pinsamma arbete. Lifvet återkom dock icke. Solen hade gått ned, det skymde starkt. Sveaborgs kyrkklockor kallade soldaterna till aftonmässa. Ljudet kom och förklingade åter. Ännu stred det röda skimret borta i väster, men det grå segrade. Skuggorna blefvo allt större och snart syntes stjärna efter stjärna på himlen.
Runtomkring honom stredo hans överblivna män för sina liv eller hade redan fallit mitt inne i fiendens led. Det fanns ingen, som kunde skyla sin anförare, medan han steg upp och fattade sitt vapen; genomborrad av flera lansar föll han till jorden, och de framryckande leden trampade hans lik. Kampen mellan det lilla antalet nybyggare och de kejserliga soldaterna var på denna punkt snart slutad.
I grannskapet av tronen stodo två åt gudarne helgade altaren, på vilka soldaterna, såvida de funne det förenligt med sin övertygelse, borde under defileringen offra några rökelsekorn. De fleste gjorde det; de voro endast få, som avhöllo sig därifrån, ehuru detta offer var liktydigt med en offentlig övergång till den gamla läran.
Liksom tre basuner ljödo, innan de gamla romarne begynte sina dagsmarscher, den första, då soldaterna skulle stiga upp, den andra, då de skulle uppställas i led, och den sista då de tågade i väg, så också när Jesus kommer; en basun ljuder, när Herren nedstiger, den andra, då de i Kristus döda uppstå, och så den yttersta, då vi som lefva förvandlas. 1 Tess. 4:16,17.
Sången var den gamla, som svenska soldaterna sjöngo efter fälttåget mot Norge: God dag, gode herrar och svenske män, sade sångaren, som nu plötsligt uppdykade, jag lockades hit upp av ett valthorns härliga toner, men vägen var rasande besvärlig, och jag känner mig torr i halsen, som om jag hade sväljt en masugn. Ursäkta, att jag blandar mig i herrarnes sällskap.
Den outtröttlige prokonsuln visade sig åter, besteg sin kappadokiska häst, red till mitten av fronten, utsträckte sin hand med den kejserliga brevtavlan och talade till soldaterna: Romare! Vår herre och kejsare Konstantius har gått till sina fäder.
Han såg upp och sade ännu leende: Har jag berättat för dig, vad jag hörde häromdagen? Det var vid den stora revyn på Marsfältet den 25 Messidor. Du for förbi i en vagn med några damer. Då pekade soldaterna på dig, och jag hörde dem säga: »Det är Förste Konsulns drottning!» De togo dig för Joséphine. Å, de visste ej, hur riktigt de träffade. Hon svarade icke, tryckte blott hans huvud intill sig.
När jag såg er den morgonen tillsammans med soldaterna och hörde er tala, så förstod jag, att ni var den mannen Frankrike behövde, att ni ensam kunde ge oss seger och fred.